Chefer

Halkade in på en blogg igår som fick mig att tappa hakan. Familjen är mitt i sitt barns ALLbehandling, med massor av komplikationer och oro. Mitt i det här ringer chefen och vill att pappan ska säga upp sig för att han tar ut så mycket TFP! Hur kan man ha fått bli chef när man har sån uppenbar brist på etik??

Min egen chef bleknar i jämförelsen även om det kanske finns ett och annat att önska.

1. Vi har inte haft någon kontakt på två år. Det kanske jag kan köpa, har väl kanske inte inbjudit till kontakt själv?

2. Chefen missade plötsligen efter ett års frånvaro en underskrift till lönekontoret, så jag fick en lön. Följden blev krångel med försäkringskassan och till sist att jag fick lägga ut en sparad semester 26 dagar, när jag eg skulle haft rätt till TFP. Inte ett ljud från chefen om detta. Jag orkade inte bråka då, utan svalde snällt en förlorad innestående månadslön. Men jag är rasande i efterhand!

3. Ingen kontakt inför omplaceringen till annan ort. Ett par månader efter att de flyttat kom han på att jag fanns och ett standardmeddelande ang omplacering sändes ut.

4. Nu när jag meddelat att jag ska komma tillbaks och vill ha ett möte, får jag ingen respons?

Jag har inte skött det här särskilt snyggt själv. Tycker att det är så jobbigt med både min bitterhet mot chefen för det som varit, min osäkerhet om olika regler, men framförallt osäkerheten kring vad jag kan lita på framåt? Förstår att man kanske inte kan ta hänsyn till det, men däremot så är han chef. Det är inte jag. Hans jobb är att sköta de här sakerna. Oavsett vad han tycker om mig?

Först ringer jag den 4 mars och pratar om att TFP är indraget (samma dag som försäkringskassan ringt till mig) och har funderingar på hur det ska lösas. Då troligtvis oavlönad tjänstledighet, eventuellt återgång i arbete? Vi kommer överens om att höras igen. Den 20 mars skickar jag ett mail om att jag vill anmäla återgång i arbete från och med maj.
Den 26 mars när jag inte fått någon respons, skickar jag ett nytt mail och önskar kontakt med honom. Denna gång med mottagningskvitto. Får svar samma dag att han återkommer när han tittat i sin kalender. I dag är det den 1 april och jag har fortfarande inte hört något? Han måste ha en svårläst kalender?

Sambons chef har däremot varit ett skolexempel, trots att sambon var nästan nyanställd när T blev sjuk. Han har klargjort att jobbet finns kvar, att de löser uppgifterna när sambon är borta, även om han är saknad. Att sambon ska ta den tid det tar och att jobbet finns där. Han har hållt kontakten, förhört sig hur det är, inte ryggat för svåra frågor. Sambon har hela tiden varit inbjuden på personalsammankomster och möten. Det praktiska har flutit prickfritt.

Nu är jag nyfiken. Hur funkar det för andra?