Tacksamhet

Igår var vi på musikterapin. Efteråt stannade vi en stund på lekplatsen utanför sjukhuset. Under behandlingarna fanns det inte mycket han kunde göra där. Det är mycket sand som benmärgstransplanterade inte får vara i. En häftig rutschkana som man inte kan åka i om trombocyterna sviktar. Barn från närliggande dagis passade på att leka på sjukhusets skojiga lekplats (så att de inneliggande infektionskänsliga barn som inte har något alternativ, snällt fick vänta på att de skulle vara klara).

Nu var det ialla fall full fart. Upp i den branta rörrutschkanan. Ned i full fart, med skräcken lysande i ansiktet. Ut genom röret och duns ned i sanden snabbare än jag hann tänka kotkompression. Gråten i halsen av den oväntade smärtan av kraschen. Och sen på barns vis.

-"Jag ska bara åka en gång till"! Och en gång till! Och en till.....

Jag stod i solen och tittade på honom. Kom på mig själv att önska att professorn som vi tjafsat så mycket med skulle komma förbi.

Vi är besvärliga föräldrar, har haft massor med egna ideer om hur behandlingar ska genomföras och inte. Vi bråkar och bullrar.

Men just där i solen ville jag att han skulle se. Barnet som klättrar och springer runt. Ett barn som skulle ha begravts för ett år sedan om det inte vore för honom. Jag vet att den här professorn drev Ts omtransplantation ganska ensam, läget var hopplöst för ett drygt år sedan och mer behandling var allt annat än självklar. Jag ville tacka honom för att vi trots allt fick ytterligare en chans.