Hopp, tro och....

Sambon är den allra mest ihärdiga läsaren av den här bloggen. Häromdagen brast han ut i besvikelse.

-Det handlar ju mindre om cancer nu och du skriver nästan aldrig något om transplantationerna!?

Transplantationerna tänker jag nästan aldrig på numera. Det är vid direkt påminnelse som något tränger igenom. Som nu när jag läser om Evelina som ska in på transplantation. Det får mig att minnas all ångest jag hade inför att T skulle in.

Cancern är som en vulkan som kan få utbrott i morgon, om tio år, eller förhoppningsvis aldrig mer. Den finns där, fast det är ju inte den livet handlar om egentligen.

Jag startade bloggen för att den skulle handla om livet kring Ts sjukdom, vad sjukdomen och rädslan gjorde med vår familj. Min önskan är att det ska få vara en blogg av hopp! Att livet går vidare.

När vi var i behandling ville vi läsa om andra. Vi ville ha alla detaljer om mediciner, mående, sondmat etc. Jag har försökt lösa det genom att ha transplantationsdagboken som ett komplement. Där ligger Ts behandlingshistoria dag för dag, där ligger morfologirapporter, blodvärden och journaler. Den delen kommer bara att redigeras och annars bara uppdateras vid stora kontroller osv.

Den här delen av bloggen kommer att fortsätta att följa med, hur livet går vidare. För min del handlar det just nu mycket om att våga tro... Hoppats har vi gjort länge nu! Det är dags att försöka ta ytterligare ett steg. Det handlar mest om att orka tro att T kommer att få vara frisk, men också att våga tro på sig själv. Att vi kommer klara/ orka att leva normalt igen.