Det här gör mig litet bekymrad. Nu känns T glad och pigg igen. Blodstatusen var bra. Vi har litet flyt. Då klappar jag ihop mer och mer.
Framförallt är jag så trött. Det går inte att beskriva riktigt. Det är jobbigt att bara andas. Kan stå och känna mig helt normal, för att plötsligt inte orka någonting.
Känner mig knäpp, orkar inte följa med när kompisar ringer, samtidigt som jag känner mig rätt ensam. Förstår att folk blir förvirrade. Vet inte ens själv vad jag vill.
Jag glömmer saker. Som att jag redan tagit blodtrycksmedicinen. Jag glömmer saker på spisen. Jag vet inte hur många gånger per dag jag går ut tex i köket för att hämta något och väl där har jag glömt vad jag skulle göra.
Kroppsligt gör det ont, som om jag skulle ha burit all oro på axlarna hela tiden.
Kuratorn hävdar att det är normalt, efter att ha varit spänd så länge.
Det är det säkert, fast det är jobbigt. Ändå har jag sån ofattbar tur som lever idet här just nu! Vi har haft en lång period av relativt lugn nu.
Jag skäms över mitt eget gnäll, när jag läser andras bloggar.
Önskar att ingen skulle behöva leva under hotet att förlora sitt barn!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har inget att skämmas över. Trots att jag jag har förlorat mitt barn kan jag lugnt säga att det hot ni levt och lever under är helt omänskligt. Sedan är det ju så är när det är som jobbigast finns inget utrymme för att krisa eller rasa ihop eftersom man då måste vara stark för barnets skull, och syskon och hela familjen. Men när det blir lugnt kommer allt ifatt. Barnets cancersjukdom innebär ju också ett utanförskap eftersom ingen kan förstå vad man går igenom. Det gör att man även i sällskap med andra känner sig helt ensam. Jag var på gruppterapi i helgen och terapeuten sade där att jag måste låta allt vara värdelöst och meningslöst så länge jag känner så. Det finns ingen anledning at jaga efter ett gott humör eller någon sorts meningsfull tillvaro. Det får komma när det kommer. Det var en lättnad tycker jag. Jag får vara hur bitchig och så mycket ensamvarg jag vill. Jag får låta allt vara värdelöst. Jag tror att samma gäller i din situation.
SvaraRaderaKram
Varför skulle inte du ha rätt att "gnälla? Det finns ju ingen som kan veta hur du känner just nu, och jag tror att man vekligen måste få klaga ibland. Jag tycker att du verkar vara bra på att leta efter guldkorn, och hitta dem också.
SvaraRaderaSå bra uttryckt Lotta. Vi gör precis likadant. Så länge A mår dåligt eller är mitt i behandling av något tar oron över honom över och det finns ingen plats för oss att må dåligt på. Så fort det däremot är dags för lite "vardag" då blir vi osams, och faller på varsitt håll. Det är väl ingen tröst direkt, men själv kan jag ibland tycka att det är skönt att andra i liknande situation gör likadant. "Stress" säger vår psykolog och kurator. "Det tar tid" När "proffsen" säger det blir det lite mer normalt...
Kram till dig!
Det är så konstigt (men skönt) att läsa sina egna tankar skrivna av någon annan! Ibland blir det värre av att läsa om andras sorg och kris, medan det andra gånger stärker och gör att jag känner mig mindre utanför och annorlunda. Som en urkramad trasa känner jag mig. Har sökt ett heltidsjobb och har idag suttit och förklarat att jag visst vill och kan jobba 100%; medan den lilla Nonna inuti kvidit "vill inte, vill inte". Kluvenhet är bara förnamnet.
SvaraRadera