Leta i den här bloggen

fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

Här slutade året i "normal" katastrof. Bortbjudna på tre rätters. Max med litet för mycket drag under ... redan till förrätten.
T spiller en flaska julmust över bordet.
Barnen bränner värdparets parkett med tomtebloss.
Max gaggar.
Så kräks H ned dera soffa och vardagsrum. En gång.
Eftersom han kan vara litet känslig så tog vi det inte som så mycket mer än att han ätit för mycket. När han däremot kräktes ned resten av soffan ,T som satt brevid, värdparets matta och hela badrum. då blev det läge att ta sig hem Eller Max och T har släpat med värdparet att skjuta raketer och jag har tagit hem och lagt H.

Med hopp om ett bättre 2011

ETT GOTT NYTT ÅR!!!

Blåmärksnoja

Det gamla året slutar med litet välbekant oro.

T är betydligt blekare och grinigare än H. Så i morse när han klev upp ser jag fullt av mörka blåmärken över benen på honom.

Vill undersöka dem närmare, klver upp och frågar oroligt T vad han gjort?

Han vrålar

-"Åhhh Meee, Dom ska du bara skita i!"

Han går in på rummet smäller igen dörren så putsen ryker och kommer ut en minut senare fullt påklädd. Han är inte intresserad av att analysera möjliga sjukdomstecken.

Han ska gå ut och bygga en igloo åt sin farmor som dog långt innan han föddes.

H blir förtvivlad över detta. Han har redan hunnit skriva ett schema över dagen, där igloobyggande inte ingår.

Innan något mer kan hända idag måste han skriva ett nytt schema suckar han.

P min stora flicka håller sig hos sin pojkvän, besviken över att jag backade undan när hon var hemma med en mastodontförkylning i julhelgen. Nu har jag dåligt samvete

De har lämnat mig funderande över året som varit och det som ska komma alla tre.

torsdag 30 december 2010

Att lägga näsan i blöt 1

Det finns stunder när jag blir alldeles matt, trots att jag inte borde.

H och T bråkar T skriker åt H att han "lägger näsan i blöt"

Varpå H tillbringar resten av kvällen i badrummet.








Max ser det som att han klarar att medvetet kan misstolka information.
-"Han är som född att bli inköpare"

Vad nu Max har emot inköpare orkar jag inte engagera mig mer i det här året.

fredag 24 december 2010

God jul på er alla.

Här har julen redan börjat med H stapplande runt som hackspetten i kalle anka i klädd en skrynklig julgardin.

Och som vanligt har jag allt under kontroll:

Maten är köpt


T har handlat gran. , enligt honom är just den här granen en vinnare



Max hr gjort en modell av vårt hus i papparkaka



Barnen har haft sönder det sista av tapeten med otaliga julteckningar


Brödet är i ugnen


Julgardinerna börjar långsamt närma sig fönstren


Barnens julklappar är köpta.
Ett mindre problem är att de fortfarande befinner sig i Shanghai....

Till er alla från oss alla en riktigt god jul

torsdag 23 december 2010

Allt man borde

Jag har en fantastiskt klok arbetskamrat

Andra tjatar om att jag borde göra något åt min situation, söka ett nytt jobb med bättre lön och kortare resvägar. Jag borde träna mer. Borde göra något åt min och Max relation. Borde börja renovera hemma, strukturera, borde kontakta barnens skola. Borde borde borde....
Varför gör jag då inget av detta?

Som min kloka arbetskamrat uttrycker det.
-"Väldigt många låter de här sakerna vila under småbarnsåren. De har fullt upp med att hålla näsan över vattenytan. När livet i stort blir lättare är det också lättare att ta tag i saker som på sikt gör det ännu lättare".

-"Ni har fortfarande småbarn och har haft det extra jobbigt. Kanske är det så att du faktiskt behöver landa i det trygga och invanda även om det inte är perfekt? Om det finns ett behov av förändring så kommer det att bli en förändring tids nog. Ställ inte så höga krav på dig att su ska göra allt perfekt".

Det var så klokt sagt att jag ville missionera ut hennes budskap. Kanske ställer vi ofta för höga krav på oss själva i de mest orimliga situationer? Allt ska vara perfekt och vi ska dessutom vara lyckliga.

måndag 20 december 2010

Att ropa hej

Har halvt lämnat bloggvärlden, i varje fall har jag tagit en paus. Har i och för sig formulerat otaliga blogginlägg i huvudet, men inget som har känts bra att skriva ned.

Sjukhuset skulle ha kallat oss på uppföljning av chimerism och blodstatus, eftersom det inte sett helt ok ut, men de verkar ha glömt oss (eller prioriterat ned oss) å här i julruschen. Lika bra är det. När man varit med så länge som vi varit börjar man nästan lita mer på det man ser hemma, än ett tillfälligt provsvar som kan påverkas av allt möjligt.

T är pigg. Just nu är han nog den som håller fanan högst här hemma. Jag är fylld av en oerhörd tacksamhet över att han mår så bra som han gör. Det är något jag slås av varje dag.
Ibland tänker jag att det för vår del börjar bli läge att "ropa hej," gå vidare och lämna det som varit, låta allt det som har med cancer att göra vara ett avslutat kapitel. Vi har varit en cancerfamilj i snart ett halft decennium


December 2006


December 2007 (För den som undrar över håret kan jag säga att immunhämmande har totalt motsatt effekt än cellgifter, man blir fullständigt luden överallt)


December 2008


December 2009


December 2010


Vid vissa tillfällen kommer allt tillbaks. Den 27 november var ett sådant tillfälle. Den 27 november 2007, var det datum vi fick veta att den cellgiftskur och den DLI som givits efter återfallet hade misslyckats och att cancern tagit över fullständigt.
-"Se det som att ni är en mörk tunnel som ni inte vet om ni kommer komma upp ur, var vår doktors uppmuntrande ord".

När vi fick vårt val hade jag ett mål.
-"Ge oss tre år" "Om tre år kommer det finnas en enklare bot, och om inte forskningen har kommit på den så ska jag ha gjort det själv"

Jag önskar att jag hade haft rätt.

De senaste veckorna har jag genom andra påmints om vilken osäker sjukdom det här är.
Det har fått mig att fundera ännu mer på mitt bloggande.

Jag har velat ge hopp.

Samtidigt är hoppet kanske inte alltid av godo? Jag vet faktiskt inte längre. Allt oftare känner jag att den här bloggen mer "strör salt i såren" på er alla som lever i den mörka tunneln idag?

söndag 21 november 2010

Genusperspektiv

I morse fick jag barnen (LÄS H, T var trött och hade ont i ryggen)att dammsuga hela huset.

H kom på att eftersom han och T var så bra på att arbeta tillsammans kunde de ju köpa ett hus och flytta hemifrån tillsammans också.. -"Och så ska vi ha varsinn dammsugare!" -Ja, då kan vi dammsuga varje dag!" -"Och sen kan vi ha en sån där öhh KVINNA att dela på, så att vi får barn någon gång".

Nu känner jag mig usel ur genusperspektiv som misslyckats med att få H att förstå att en kvinna inte är en barnalstringsmaskin som man köper på Elgiganten?

Inget Gentropin för oss heller

I alla fall fram till februari, då en ny utvärdering ska göras.

Under nattkurvan hade GH vid något tillfälle nått ända upp till 10 så sjukvården vill avvakta med behandling.

Däremot följer hormonerna inte med vid stress. Inga direkta peakar vid medicinering och endast GH 5 vid sänkning av blodsockret. T kommer behöva tillskott men inte nu. Sen är det inte säkert det får någon effekt. Om man från början har värden under 3 får man garanterad effekt men som det såg ut för T är det inte säkert.

En bra kampanj

En god vän berättade att hennes 18 åriga son gått och lämnat blod för första gången.

Några dagar senare på kvällen fick han ett SMS:
"Nu har ditt blod använts till en patient på Karolinska. Tack för att du räddar liv!"

Jag blev rörd när hon berättade detta. För det är ju så att alla som ger blod gör något oerhört viktigt.
Att ge återkoppling att just nu gör din insats skillnad tror jag är ett klokt sätt att behålla de fantastiska nya blodgivare som behövs så mycket.

T skulle som många andra inte ha levt idag utan er fantastiska blodgivare!

tisdag 9 november 2010

En ny period av oro.

Oron är inte konstant längre. Den kommer som i perioder, men när den slår till är jag känslomässigt tillbaks för ett par år sedan.
Nu är en sån period. T är fökyld, blek och litet trött. Dessutom inne på sjukhuset för hormonkontroll.
Jag nojar över hans bleka öron och rädslan är som att bära en stor kall sten i magen



måndag 8 november 2010

Hata sjukhus


Tillbaks på Huddinge. Nu är det dags för hormonkontroll. T och jag hatar det. T vägrar infarter, så nu väntar vi på narkosen. Själv får jag sån ångest av den här miljön! Det är något i ljuset, minnena, stämningen som gör att jag ser alla tecken på sjukdomen just här.

onsdag 3 november 2010

pillret

Jag har alltid förutsatt att forskning gällande medicin mot sjukdomar går till så att man analyserar sjukdomen och sen börjar fundera vilka substanser som skulle kunna bota.

Sen läste jag en bok om spelet kring antidepressiva (pillret). Där verkade det tvärtom som att man har en överbliven substans som man råkar ha patent på. Sen funderar man på vilka sjukdomar det här medlet skulle kunna användas på.

I en förhoppning att detta kanske bara gällde antidepressiva talade jag med några läkare i bekantskapskretsen. Ingen av dem visserligen någon expert inom medicinforskning, men deras bild var också att det är så här det går till.

Det här gör mig som cancerförälder rädd.

Medicinbolagen vill självklart ta fram mediciner där de har patent och kan göra vinst på substansen. Därför tycker jag att det är viktigt att både ha en finansierad stark oberoende statlig forskning och frivilligorganisationer som cancerfonden och barncancerfonden.

tisdag 2 november 2010

Från cancer till portvinstå

Jag tycks ha drabbats av både bloggkoma och portvinstå (uppenbarligen en farlig dryck med lömska seneffekter eftersom jag bara druckit det en gång för 19 år sedan)

Det har inte känts så motiverat att blogga. Barnen far runt och skapar kaos överallt och verkar rätt pigga. T hostar litet på nätterna, men det verkar alla göra just nu.
Jag noterar fortfarande minsta lilla prick på honom, men käns tjatigt att skriva om.

En del av bloggkrampen kan ha att göra med att Max var bortrest förra veckan och jag var ensam med pojkarna, det kan också ha att göra med att vår arbetsgrupp har fått träffa en psykolog, vilket var mer tröttande än 4 månaders vanligt arbete. Jag försöker se det som ett besök på vuxendagis, försöker slappna av efter alla år av ångest, efter att ha följt er som mist, försöker se humorn, det absurda i jämförelsen av att här sitter tjugo vuxna och är bittra för att de inte får mandariner av arbetsgivaren.

Antagligen handlar missnöjet i vår arbetsgrupp om något annat än mandariner och kanske är det därför det är så tröttande.

Nå, hur som helst är det som att alla tankar just nu har runnit ned i min stora blå stortåled.

fredag 29 oktober 2010

Kontrollbehov

Max har varit på tjänsteresa i Tyskland, må- tis och på en annan tjänsteresa i norrland onsdag-torsdag.

I torsdags kväll när jag skulle ställa mobilen på väckning ser jag att jag har ett missat samtal. Det får mig panikslagen eftersom jag sökt ett jobb. Oerhört nervös lyssnar jag av mobilen.


Avlyssnat mobilsvar kl 22.40 i torsdags.
-Det är Max klockan är 19.03 och jag har precis kommit till Ica och tänkte handla.

Det är bra att han är så exakt med tiden, för om det tar 37 minuter att handla och 12minuter att köra då ska han ju vara hemma 19.52. Och kommer han då hem 19.59 kan han ju ha hunnit träffa sin älskarinna och jag har fog för att ta fram brödkaveln.

Det är skönt att han efter tio års förhållande och det vi varit igenom tillsammans förstått att jag är rasande svartsjuk och petnoga med klockslag.


Hans analys av mitt behov av exakt information är ganska usel. Däremot är jag grymt impoerad att han efter två tjänsteresor ägnar kvällen åt att veckohandla

onsdag 27 oktober 2010

När börjar man ha nytta av dem?


I morse hoppade barnen upp vid 06.00. Lagade och åt frukost. Klädde på sig, kontrollerade att rätt matsäck var packad i ryggsäckarna. Och sen gick de själva till skolan efter de sagt till mig som just hunnit ur duschen. Jag blev rätt besviken när jag insåg att de vare sig tagit tvätten eller disken. Vid någon ålder måste de väl börja bidra med något också?

söndag 24 oktober 2010

En riktigt jobbig men tänkvärd länk. Detta är något jag helst inte vill tänka på själv, vilket framtida liv vi eventuellt gett T?

Hög över­levnad efter barncancer, ibland till högt pris

En ska bort


Jag gör mitt bästa för att hindra Max från att tvätta. Vi har inte samma uppfattning om vilka kläder som vill tvättas ihop. Märkligt nog är det alltid mina kläder som får umgås över färggränserna. Och har jag någon gång köpt något nytt är det tydligen extra viktigt att färgfastheten prövas snabbt.

lördag 23 oktober 2010

Internetshoppa

Det börjar bli desperat nödvändigt att köpa vinterskor till barnen. Jag brukar alltid köpa över internet och så blir det fel storlek och jag blir tvungen att byta 18 gånger. Nu slog det mig att vi ju inte har ett infektionskänsligt barn längre, vi kan prova skorna i butiken.

Max upplever alla klädinköp som allvarligt menad tortyr, dessutom var han ute igår och rullade in någongång på morgonkulan. Han var måttligt road av utflyktsförslaget, men insåg att det är kallt och H har bara gymnastikskor.

Utan att avslöja det för Max hade jag en dold agenda att vi skulle, köpa vinterkängor till H, passa på att köpa skridskor och hjälm till T när vi ändå var på en sportaffär, passa på att köpa ett par vattenavvisande gymnastikkängor i rätt storlek till T på rea, samt hyra ett par videofilmer till barnen, ta en fika och ha det mysigt.

Hur som helst är det väldgt serviceminded personal i butiken som mäter barnens fötter och informerar att de ska ha tre storlekar mindre än vad de haft de senaste två åren, vilket inte H kan acceptera. H springer iväg, har sönder butikens löpband. Rusar in till en dam som provar underställ i provrummen, springer uppför rulltrappan i strumplästen och fastnar med strumporna i slutet av rulltrappan. Vi hinner slita loss honom innan rulltrappan tuggat upp något mer än strumporna.

Det blev ingen fika, inte ens ett par vinterkängor till H.

Däremot har jag beställt ett par tre nummer för stora på internet.
Det där att lämna hemmet med familjen är klart överskattat.

Senaste blodchimerismen

Vi har börjat ta en ny chimerism var tredje månad. Det gör mig bekymrad, varför vill man plötsligen kolla detta så ofta? Max hävdar att det beror på vilken av överläkarna som har ansvaret. En poäng har han i det, men det är ändå litet svajigt.

De har också börjat ta äver chimerismen via stick i fingret, något jag tidigare trott var omöjligt?

I alla fall så var resultatet som det varit de senaste gångerna. CD 3 (T-celler) och 19 (B-celler) kan inte vara bättre. T ej påvisad. CD 33 (myeloiska som är vår stötesten) är inte bedömbar, dvs de får för litet av den typen av celler. Det är också svajigt eftersom Ts sjukdom en gång började med en minskad produktion av de här cellerna.

Jag är så trött på att aldrig få det där svaret att "Allt är entydigt bra" Har insett att det svaret inte finns då det gäller cancer. Ändå är det ett sånt svar jag hoppas på varje gång.

Chimerism = ett prov som mäter hur mycket celler det finns från donatorn respektive mottagaren. Så litet egna celler som möjligt är bra.

Krypens återkomst?

Fredagkväll. T kommer och lutar sitt huvud mjukt mot mitt. Plötsligt rycker han till och ryggar skräckslaget tillbaks. Han tittar på mig med stora runda ögon som att det är första gången vi träffats och säger.

-"Ehm, jäklans jag glömde har du löss eller"?

-"Nej, jag har inte löss".

Han suckar djupt, tittar fortfarande på mig som det är första gången vi ses.

-"Puh, jag har inte heller löss".

Förtroligheten är bruten och lämnar mig funderande.

Löss är på modet där vi bor. Utanför i stort sett varje fritids och dagisdörr sitter lapparna.

Jag har inget minne av att det var något problem när jag var liten för si sådär 30 år sedan. Inte heller när dottern var liten för tio år sedan. Nu har lössen fullständigt exploderat. Eller kanske fanns lössen tidigare också, vi är bara mer öppna med det?

fredag 22 oktober 2010

Om dumma handlingar

Förra fredagen på väg till jobbet lyckades jag för ovanlighetens skull få tag både i pendeltåget, en sittplats och en Metro. Någonstans i tidningen med liten, liten text fanns det en annons. "Vill du vara med i Tvs nya renoveringsprogram?" "Har du drabbats av någonting och därefter gått in i renoveringsväggen?"

I ett anfall av mani när jag ändå skickade in en jobbansökan till ett jobb jag inte var kvalificerad för så sökte jag till detta. Vi har drabbats av någonting och renoveringsväggen kan man lungt säga att vi träffat på. För mig var det en kul grej, men efter bara två dagar hörde de av sig.
De kom hit hem och filmade och intervjuvade, vilket var en kaosupplevesle av sällan skådat slag. Max var Max och H var i limningen, stampade mig på fötterna, slogs och spottade på Tv teamet.

Det här kändes tveksamt av flera skäl. Jag visste plötsligen inte om jag skulle kunna stå för ett budskap att vårt barn hade cancer, men nu fick vi ett fint kök så nu är allt bra igen och vi är Så lyckliga! Det kändes som ett hån mot alla andra som lever i detta helvete.
Samtidigt skulle jag sitta och säga i Tv vad jag är mest rädd för här i världen och det kändes inte heller rätt att T skulle få förmedlat via TV.

Nu var vi inga Tv personligheter som man kunde tycka synd om. De hade nog väntat sig att T skulle vara åtminstonde sängliggande och utan hår. Inte att han skulle flänga runt med sin illbatting till bror som vilket barn som helst. De hade nog inte väntat sig Max som envist ville få dem att fixa en utbyggnad av huset. Kanske hade de kunnat vinkla det att det var svårt för mig med ett sjukt barn, ett oregeligt och en man envis som få. Min teori är att jag är för fet för det. Av någon anledning tycker man att en fet människa, oavsett vilka bekymmer den har, är lat och kan lösa allt genom att banta. Det är min hypotes i alla fall. Dessutom hörde jag av mig med villkor om hur de fick framställa Ts sjukdom. Så Tv hoppade av.

Jag är nöjd med det. Skulle kunna framställa mig själv hursomhelst i Tv, men att sälja ut barnen är mer tveksamt. Fast den som är ledsen är H. Han har spridit i hela skolan att de skulle få se när han busade i Tv.

Jag vet hur det käns. (I Hs ålder förklarade jag för klassen att min pappa var same och att han skulle komma till skolan i sin samedräkt och lära alla att kasta lasso. Problemet var att min pappa inte var det minsta same. Han var uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm och visste ingenting om lasson) Det är bittert, men kanske kan jag hjälpa H att förklara för klassen ifall det blir något som förföljer honom?

Nåja, så det var min dumhet, nu ligger jag lågt en stund igen.

torsdag 21 oktober 2010

Vill vi göra det här igen?

Har haft feber och varit hemma från jobbet ett par dagar igen. Man lär sig en hel del underliga fakta av att titta på URs vetenkapsprogram på dagtid.

Enligt somliga matematiker är universum ändligt och format som en "donut" i minst fyra dimensioner.
Det skulle betyda att åt vilket håll man än reste, skulle man efter tillräckligt lång tid komma tillbaks till exakt samma ställe.

En del astronomer har hittat en stjärna någonstans som de faktiskt tror är vår egen sol som ung.
Det skulle väl i såfall betyda att allt sker samtidigt i olika dimensioner? Eller att tiden bara är en dimension precis som upp eller ned?
Att man teoretiskt kan resa i tiden och få träffa sig själv?

Samtidigt skulle det väl betyda att efter tillräckligt lång tid så kommer allt att upprepa sig?
Nu är jag ju inte världens optimist, men jag skulle inte vilja göra om mitt liv hitintills, det räcker gott och blir över med en gång.
Inte ens om vissa saker går att påverka, vill jag göra om mitt eget liv. Skulle hellre testa någon annans.
Så kan jag inte låta bli att fundera på vad som i såfall finns utanför den här munken?
Måste nog komma iväg till jobbet i morgon så jag inte flummar ihop totalt.

onsdag 20 oktober 2010

Snälla lilla krumelur

T vet att vi ska in på en jobbig utredning för att kontrollera skador på hypofysen efter all tung behandling. Han vet att det är mycket för att han inte vuxit på flera år och är väldigt liten. Han vet att han kanske måste ta sprutor varje dag. Något han i dagsläget självklart fasar för.

Igår kom ett nytt inlägg i den debatten.

-"Mamma, jag vill faktiskt inte växa!"

-"Varför inte?"

-"Jo, för om jag växer kommer jag inte kunna gömma mig i små skåp och lådor längre."

Jag måste medge att just den infallsvinkeln inte funnits med i de funderingar jag haft inför den här utredningen!


En liten sexåring på tå. Kanske kan han jobba som modell för de där badpoolerna på Rusta i framtiden?

tisdag 19 oktober 2010

Bara en liten länk

Om en "ny" cancerbehandling om jag tyckte var intressant.

Jag gillar Illustrerad vetenskap, kanske bör man ta det de skriver med en liten nypa salt. (hittade inte heller några referenser att läsa vidare på).

Harvards egen artikel finns däremot här

söndag 17 oktober 2010

Bowlingkalas och oöverlagda handlingar

I veckan har T fyllt 6 år. Så igår hade vi ett stort bowlingkalas för hela klassen. Han har missat så många kalas, det är så osannolikt att han kan fira detta kalas så det får lov att kosta.

Riktigt kul, ändå fast ett tips är att se till att de som man betalar för kalaset har en bra tidsplan. Kan nu iefterhand tala om att det inte tar 1 timme och 45 minuter för 22 sexåringar att äta en hamburgare och en pinnglass! Det var ungefär 1 timme och 40 minuter för mycket tid. Och sen var kravet att de skulle stanna i ett litet kalt rum resterande 1,5 timme.
Jag skulle kunna söka jobb på världens mest hårdbevakade fängelse efter gårdagen. Inga problem!

Barnen och T verkade nöjda på slutet i alla fall. Och det var ju någonstans huvudsaken

Själv har jag min vana trogen , efter lång tid av att inte göra någonting, kastat mig på en hel massa oöverlagda handlingar. Kanske har jag nu gjort det dummaste i någonsin i hela mitt liv? I bland blir jag så trött på mig själv! Kanske vågar jag berätta om det också någon gång i framtiden.

tisdag 12 oktober 2010

Hjälp, börjar de tappa verklighetsuppfattningen?


Vem som helst kan se att detta INTE är en häst! Det är min strumpa fastsatt i mina gåstavar med påtejpade kartongbitar. Ändå envisas barnen med att det är en häst som ska vara med vid maten, i sängen... Håller de på att tappa greppet fullständigt nu?

måndag 11 oktober 2010

"Små barn används som donatorer"

Så står det på textteves utrikesnyheter idag, vilket gjorde mig deprimerad så här lagom till läggdags-.

"Barn ska både informeras och ge sitt tillstånd för att få bli donatorer.
Trots det har danska barn ned till ettårsåldern använts som donatorer när deras sjuka syskon behövt benmärgstransplantation mot cancersjukdomen leukemi."

Det är ju bra att man talar just om danska barn, för vi gör ju inte så i Sverige, eller hur var det nu?

Jag tror ingen som inte har varit där kan föreställa sig situationen att fatta beslutet att låta sitt litet barn som inte förstår ta risken med operation, med att exprimentera i syfte att rädda ett älskat syskon.

Att å ena sidan utsätta sitt friska barn som inte förstår, något ingen vettig människa normalt sett skulle göra.
I andra vågskålen det barn som garanterat inte kommer få leva utan syskonets benmärg

H har donerat märg 2 gånger och blod 4 gånger innan han fyllde 5 år.

Det är inget jag är stolt över. Det plågar mig och skulle något hända med H med minsta misstanke om att han tagit skada av donationerna, skulle jag nog inte klara att leva vidare.

Jag älskar dem båda så det gör ont. Och jag bara önskar att de här åren som de utsatts för allt bara kunde försvinna, att mina barn inte skulle behövt utsättas för allt detta.

J...a skitcancer! (och en liten känga till SVT text som publicerar detta som en fruktansvärd nyhet som avslöjats i Dannmark)

lördag 9 oktober 2010

Bröllopspresenten

Har nyss läst boken "familjens projektledare säger upp sig." Den handlar om hur kvinnan i familjen sköter all planering med skolutflykter tider, handling, barnkalas, presenter, aktiviteter osv.

Jag känner inte igen mig i det. I vår familj har Max kommit fram till är det mycket bättre att han med sin fyrkantiga planering och almenacksfixering tar de bitarna. Själv kämpar jag med att hålla reda på vilken månad och veckodag det kan tänkas vara. Jag är alltså fullständigt befriad från all projektledning i hemmet, med ett undantag.

Presenter!

Eller vår princip har varit mina eller barnens vänner, - jag köper presenten. Max vänner - Hans ansvar. Eftersom han inte är den som köper present till sina vänner vid bjudningar eller så, hade jag glömt varför vi undantagit just presenter.

Så blev vi bjudna till en av hans kompisars bröllop.

Redan två månader innan började han med sin planering.
Max -"Jag tror jag köper några meter plastad frottè, till deras sängar i bröllopspresent, vad tror du om det"?

Jag -"Varför det? Är de inkontinenta, eller är de kända för att ha kladdiga lekar i sovrummet"? "Ärligt så tror jag att det är en väldigt dålig idè, du får tänka om."

Max -"Nej, men det är bara så svårt att få tag i mycket plastad frottè"!

Jag !!!??? -"Du får hitta på något annat, Plastad frottè är inte en lämplig bröllopspresent"!

Tre veckor innan bröllopet hade vi en exakt repris av samtalet några veckor tidigre.

Två dagar innan bröllopet ringer Max ungefär när han brukar vara på väg hem.
-" Jag kommer sent, ska köpa bröllopspresent."
Jag -"Har du bestämt dig för vad du ska köpa"?
Max - "Ja, plastad frottè."
Jag -"Snälla Max, det kan ju uppfattas som en pik! Fråga åtminstonde på affären om det är en lämplig bröllopspresent om du inte tror mig och be dem att rekomendera något annat"
Max -"Jag får väl göra det då."

Jag blev lugn och Max var borta väldigt länge, sen blev det kaos här hemma. När Max kom hem, var han rätt hemlig, men verkade nöjd.

Två timmar innan bröllopet
Jag- "Vad blev det för present"?
Max -"Plastad frottè och det var väldigt svårt att få tag på"!
Jag -"Men du kovade ju att fråga i affären om det var en bra present. Tyckte de det"?

Max -" Jag glömde det för jag var tvungen att fråga så mycket om var de hade den"

torsdag 7 oktober 2010

UFO upplevelse


De senaste dagarna har jag varit så nära en UFO upplevelse man kan komma.
Mina barn både lyssnat gjort som jag säger! Nästan ialla fall.
Instruktioner av typen -"Nej, spola inte ned mammas mobil i toaletten" -"Spring inte i trappan med köttyxan" eller -"Slå inte din bror i huvudet med den stora hammaren" har följts.

Det är alldeles lungt här hemma. Och jag känner mig plötsligen som ett UFO.

måndag 4 oktober 2010

Om framförhålling i sjukvården.

I juni när vi var på efterkontroll fick vi veta att T skulle läggas in på sjukhus två dagar för en hormomutredning som kräver blodprov 2ggr i timmen dygnet runt med dubbla infarter samt att man ger insulin fastande, vilket kan vara ganska obehagligt.
Vi skulle kallas till någon gång i oktober fick vi veta.
För någon vecka sedan hörde vi av oss och undrade hur det gick och de var helt oförstående. Ni får en kallelse till oktober, ungefär som att det var år till dess.

Idag kl 08.30 när barnen hunnit till skolan och vi till jobbet så ringer de.

Kan ni komma in för inläggning nu på en gång?

Det kallar jag framförhållning på hög nivå!

Nu är Max och jag ganska överens om att vi inte vill rycka T från skolan till en oförberedd och obehaglig sjukhusvistelse.

Sköterskan blev förvånad över vårt nej.

-"Då får jag väl anteckna här att ni är sådana som måste ha förvarning!"

Ja tack och gärna litet mer än tjugo minuter innan inläggningen.

söndag 3 oktober 2010

Det ska böjas i tid!

Igår var vi med pojkarna och lät dem prova på pingis för fullständiga nybörjare 6-7åringar.

Det är skönt att se att det finns ansvarsfulla föräldrar som tar sina 6-7 åringars idrottsliga karriär på allvar.
Det började redan i kön till inskrivningen. H och T stod lite blygt i kön till inkrivningen. När ett par föräldrar kommer in försent med sin son och knuffar honom förbi kön längst fram. -"Det här är NISSE!!!" (eller vad han nu hette).

Nåväl, sedan tar Nisses föräldrar och bänkar sig i de soffor som är längst fram närmast träningen. För att vara säkra på att inga andra föräldrar ska se sina små telingar(som de kanske av någon outgrundlig anledning skulle kunna vilja), sätter sig mamman på karmen till soffan och lägger ut benen över soffplatserna.

Under träningen kommenterar högt de de av de andra barnens (som skulle kunna utgöra ett hot mot Nisse) idrottsliga förtjänster i relation till NISSES.

De skriker över "rinken" till Nisse. - "Du lyssnar ju inte på vad tränaren säger!"
-"Koncentrera dig istället" -"Slå inte bollen så högt"

När träningen är slut får Nisse inte byta om med de andra pojkarna i omklädningrummet. Han får stå utanför i den kalla foaljèn. Kanske vill de inte ta risken att de andra pojkarna har någon infektion som kan fördröja NISSES pingiskarriär? Kanske är föräldrarna stressade? Där i foaljèn står ialla fall en främmande tant (jag ) och väntar, så det är ju inte direkt diskret heller. Ombytet sker under förhör om tränarens namn, vilket är bra och ha för att ringa och få tips och för att förhöra sig om NISSES framsteg. Nisse kan inte minnas tränarens namn, varför mamman lämnar NISSE halvt ombytt och springer och letar upp tränaren.

Det sista jag hör är mammans instruktioner till NISSE om hur han ska träna hemma i veckan och ett konstaterande. -"Nästa vecka åker vi hit tidigare , så du kan träna innan det börjar"

Inser vilken slapp inställning jag har till detta.
Jag är tacksam varje dag över att mina barn lever. Jag som trodde att syftet med barnidrott var att barnen skulle ha kul och kanske hitta ett intresse på livets smörgåsbord.

torsdag 30 september 2010

Sparad mat

H drar av sig stumporna han haft på sig hela dagen. Ett vitt kletigt ludd täcker ena foten.

Plötsligt spottar han och skriker- "Blä, det var papper, jag trodde det var pizzasallad"!

Uppenbarligen är han hungrig, så nu får jag väl börja ge honom mat här hemma också.

onsdag 29 september 2010

Tja, som vanligt


Dagens läkarbesök var som de varit det senaste året. Det finns orosmoln, men ingen omedelbar risk för regn.
Blodproduktionen är inte helt ok. Reticolocyterna är något för låga, men HB håller sig ok.
Man följer upp var tredje månad, vilket är betydligt oftare än man brukar såpass långt efter transplantation.
Sjukvården har fortfarande ingen spåkula, framförallt inte den jag skulle vilja ha. Den som säger att nu kan ni lägga cancern åt sidan för gott och koncentrera er på senkomplikationerna och livets vanliga småbekymmer

tisdag 28 september 2010

Allt går att lösa med tejp

Efter en arbetsdag borde det vara en mänsklig rättighet att få vara i fred..

Det är skönt att barnen förstått det därför och packar in sig själva i tejp frampå kvällen




Att oroa sig för allt


Det är märkligt hur jag lyckas vrida saker till något oroande. De senaste veckorna har Jag varit superförkyld. H har hostat. Dottern med pojkvän har snörvlat. Max har haft sin släng av sleven. T däremot håller sig helt symptomfri? Plötsligt är jag orolig för att han är för frisk. Eftersom det är immunförsvaret som ger förkylningssymptomen, är jag rädd att Ts försvar har havererat fullständigt eftersom han inte lyckas få minsta lilla snuva?

fredag 24 september 2010

Nejmen det är bara kul att resa!


Tre och en halv timme har jag varit på väg från jobbet nu. Och vad mycket människor med intressanta infektioner jag har mött! Bättre fredagsmys är svårt att hitta! Undrar vad som händer om barnen inte har hämtats när fritids stänger? Tar personalen hem dem över helgen? Eller lämnas de till någon förbipasserande?

torsdag 23 september 2010

onsdag 22 september 2010

Bara de starkaste får åka med


Hej då tåget! Hej försening!

Here we go again


Ska man behöva svart bälte i kung fu för att ta sig till jobbet?

torsdag 16 september 2010

Kulturskolan


Har fått med T till prövapå dans. Dumt Som förälder får man sitta i en lokal som påminner obehagligt mycket om skolsysters väntrum på högstadiet. Med den enda skillnaden att här har jag sällskap av en trombonspelande 10 åring! Om jag inte får ett mentalt sammanbrott nu får jag det nog aldrig.

onsdag 15 september 2010

Det stora bananbråket


Hann knappt komma tillbaks till jobbet förrän en ny viktig fråga dök upp. Under mina dagar borta har mina bananer på skivbordet blivit brunfläckiga och tydligen avgett en doft av BANAN! Klagomål om det har framförts till chefen och facket. Jag visste att jag skulle få viktiga saker att ta tag i när jag kom tillbaks!

måndag 13 september 2010

Som en dålig trailer

Mitt liv just nu är som en riktig kalkonfilm.

Varje dag jag kommer till skolan är det bekymmer med H. Han har klottrat ned skoltoaletten, han har kastat sten mot bilar på gatan,försökt rymma med buss, inte lyssnat.. På något sätt är det som att han har en idè och det går inte att förklara i förväg att han inte kan göra på det sättet. Det är ångest att gå och hämta och undra vad man ska bli inkallad för idag.

Tonårsdottern dyker upp på ett helt oförutsägbart sätt med vidhängande hungrig pojkvän, som dessutom vill ha matlåta med sig till skolan.

Som alla andra har jag en megaförkylning ,huvudet är fullt av snor och jag hör inget och fattar inget.

Oron har tagit över igen

Det är som att det när som helst i huvudet klipps in scenarion, filmsnuttar av hur jag informerar i skolan om att mitt barn inte kommer att finnas kvar och liknande.
Jag vill inte ha de här snuttarna, men rår inte över dem.

Jag hoppas det blir bättre när jag kommer tillbaks till jobbet och får bekymmer om kaffekoppar och toalettskurning igen

lördag 11 september 2010


Har länge misstänkt att Max är desperat. Men när han skär annanas?

torsdag 9 september 2010

Nacktdelen med att läsa rapporter

Idag damp det ner en kallelse för ny provtagning och läkarbesök på hematologen den 29september. Uppenbarligen vill de att vi kommer in då och då ialla fall och varje gång kommer en del av skräcken tillbaks, tänk om världena har sjunkit igen?. Hormonutredningen däremot har vi inte hört något nytt om. Max vill ringa och tjata, medan jag tycker det är skönt så länge det dröjer.

I alla fall blev jag påmind om att lägga ut morfologierna och liknande från tvåårskontrollen för den som är intresserad av att läsa sånt.

Blev ledsen av att läsa de rapporterna igen. Inte för att de signalerar någon katastrof eller kanske inte ens någon omedelbar fara på taket, men det står inte heller precis det som jag vill läsa. "Nu är allt bra"! "Allt är som hos ett normalt barn och ni har gått skadeslösa igenom"!

Det finns orostecken, celler med klumpig form dålig eretrypoes osv. Sen kanske det kan funka bra länge även om det ser ut så? Jag kan bara inte låta bli att önska att mitt barn fått en bättre start, bättre förutsättningar än denna skit.

Fat nu ska jag förtränga det igen, något jag har blivit väldigt bra på ändå.

Burka efterlyses

Nu ska jag hämta barn. Oduschad och med feber, ofräsch som få. Önskar att burkan kunde slå igenom som mode även på såhär litet nordligare breddgrader.

Ett av livets stora mysterier

Hur kommer det sig att man kan vakna på morgonen, må rätt risigt, bestämma sig för att vara hemma, ta sats och ringa chefen och direkt när man lagt på börja känna hur man snabbt börjar tillfriskna?

Jag är ingen simultant, jag vantrivs inte så på jobbet att jag skulle skolka för att sitta hemma och stirra in i väggarna. Ändå blir det så här varje gång jag är sjuk?? Kanske en behandlingsmetod att ta till sig?

Eftersom jag har ont i halsen och T låter som en kråka som fått ett körsbär i vrångstrupen, frågade jag om inte han hade ont också? Det måste han nästan ha som han låter.

Sin vana trogen nekar han bestämt till att ha det minsta fysiskt problem. Han har inte ont , han är inte sjuk, han mår inte dåligt, färdigdiskuterat, annars missar han skolan och gympan. Och nej, den tänker han inte avstå från!

onsdag 8 september 2010

Arbetslivets bekymmer


Det är en viss psykisk lättnad att istället för sjukhusvärlden, ställas inför arbetslivets ständiga bekymmer

tisdag 7 september 2010

Hämnden


Klagar mycket på förseningar och trängsel i kollektivtrafiken. Det blir bara värre, folk blir aggressivare, en vacker dag kommer någon bli ihjältrampad! Om man inte hinner dö av den äckliga hosta som folk ogenerat sprider runt sig först. Men idag har jag ett hemligt vapen. Spypåsen är packad för säkerhets skull. Alla som knuffas hårt eller hostar på mig, får ett leende, en harkling och en utandning till svar. Trevlig resa till er också!

Aldrig mer Kina!


Igår åt jag kinamat till lunch. Idag är jag INTE hungrig!

söndag 5 september 2010

Katastrofalternativen

T har fått problem med ett knä. Han är med och leker på gympan som de andra barnen, men efteråt händer något i ena knät. Det gör så ont att han har svårt att gå. Och han är inte killen som gnäller i onödan (när det gäller kroppen).

Just nu avvaktar jag för att se om det är något som går över av sig självt, men tankarna finns där:
Leukemi ger ont i benen ( i och för sig verkar det här vara en annan sorts smärta)
Sekundär tumör i skelett eller leder.
Senkomplikationer i leder efter strålningen.
Eller bara något alldeles banalt som en sträckning/vrickning.

Innan cancern var alternativen att fundera över vid mindre krämpor betydligt färre.

Trängsel


Även innan alla har med: sin tvätt, sina matkassar, sina barn, sin laptop, sin mormor och clownen som hon ska glädjas med. För att inte tala om butlern! För första gången tycker jag att en valrörelse är riktigt kul. Är det knasigare än någonsin? Eller börjar jag bli gammal?

Kommunaltrafik


En alldeles vanlig vardag

lördag 4 september 2010

Freudiansk felaffischering?

Snart är det val. Det går bara inte att undvika alla valarbetare, reklamfilmer och affischer.

Danderyd är Stockholms största gräddhylla.
Husby är en ganska invandrartät ytterförort.


Jag undrar hur solidariska invånarna i Husby egentligen är med dem i Danderyd?
Stockholmsmoderaterna är i alla fall övertygade om den solidariteten i sin nya valkampanj.

Med devisen -"Vi gör Danderyd litet bättre varje dag" kämpar de för att vinna väljare även i Husby.
(http://www.city.se/ 2010-09-02, sid 6)

fredag 3 september 2010

Humor?

Någon som undrat varför ansökan om TFP tar lång tid? Varför det är långa telefonköer till Försäkringskassan? Jag tror jag har hittat förklaringen



?!

söndag 29 augusti 2010

Oftast skulle jag vilja tillbringa mer tid med barnen, känner att resvägarna till jobbet, tjafset om allt från kaffekoppar till arbetsuppgifter är tärande. Jag längtar hem.
Men det finns tillfällen då jag längtar tillbaks till jobbet också. Kanske skulle vi kunna ha randiga koppar på mittenvåningarna?






Det syns inte på bilderna men H har precis burit ut ett mjölkpaket och spillt över de ej tvättbara soffkuddarna och mina nedslitna gardiner. Bakom kameran ligger deras aukustiska gitarr som dels har blivit fylld av blilar och gubbar och dels använts som bro mellan utslängda soffkuddar.

lördag 28 augusti 2010

Ett riktigt problem

På mitt jobb har man börjat byta ut engångsmuggarna för kaffe till porslin. Vi har fyra våningar och de två understa våningarna har fått vita koppar och de två översta våningarna svarta muggar. Tillsammans med muggarna kom ett instruktionsmail om vilka våningar som har vilken färg. Att muggarna inte är personliga, utan måste diskas och ställas tillbaks efter varje användning. Muggarna får under inga omständigheter lämna våningsplanet med undantag för de vita kopparna som hör till undervåningarna där det finns diskmaskin.

Någonstans har någon suttit på betald (förmodar jag)arbetstid och tänkt ut detta.

Det tycker jag är fascinerande.
I kaffekön råkade jag yttra det till en kollega som ett skämt, varpå tre andra kollegor inklusive chefen högg.

-" Tycker du att det är konstigt?" "Det är inte orimligt att man håller reda på sin mugg"? -Hur svårt är det att bära tillbaks muggen och diska"? -"Har du inte större problem än att klaga på att du måste diska?"

Samtidigt som jag kämpade för att inte se ut som en fågelholk av förvåning, bedyrade jag (inte ironiskt på något sätt) att detta var det största problem jag ställts inför i hela mitt liv och att jag tyckte att man skulle sätta upp videobevakning för att kontrollera att ingen gjorde fel och misskötte förtroendet med den stora muggfrågan.
Så nu är jag känd som den bekymmerslösa. Och jag är inte populär.

På något sätt anser jag att problemet med kaffekopparna hör till arbetslivet, det är något som uppstått på alla arbetsplatser jag någonsin varit på (och det är inte jag för jag diskar faktiskt min mugg) Jag kan inte se att det borde vara ett stort bekymmer. Blir de ett stort problem kanske arbetmiljön i stort skulle ses över?

onsdag 25 augusti 2010

Det där med cancern då?

Den här bloggen handlar mindre och mindre om cancer.

Någonstans tar den mindre och mindre plats i våra liv (även om den alltid finns där i bakgrunden). Ibland kan det ha gått en vecka utan att jag tänkt på den. Jag söker inte längre information på samma sätt. Tidigare kunde jag vara uppe hela nätterna och googla Pubmed på nya rön. Det händer väldigt sällan nu.


Förstahandsvalet när jag skaffar en bok är inte längre "myelodysplastic syndromes and secondary acute myelogenous leukemia" utan det blir kanske den senaste av Johan Theorin.

Cancern och oron kommer alltid lura i sin håla. Det finns en sårbarhet som har kommit med vetskapen att katastrofer faktiskt händer oss. Det räcker med minsta sak, ett blåmärke, en dålig dag, ett rutinbesök på sjukhuset för att det ska blåsa upp igen.
För några veckor sedan var det outhärdligt, såpass att jag började ta antidepressiva igen. De hjälper faktiskt men kanske är det att återigen skjuta upp något man borde ha hanterat för länge sedan?

Hur som helst är det skönt att ormen just nu i alla fall lurar långt inne i sin håla.

Dagens fråga


Det är tur att man är en skicklig fotograf! En bild säger mer än 1000 ord- frågan är bara vad? (Själv har jag ingen aning)

lördag 21 augusti 2010

Tro det den som vill

Har tittat på en BBC dokumentär om vår dygnsrytm och biologiska klocka. (22 min in i programmet) Enligt den kan det vara viktigt att ta cellgifter vid rätt tidpunkt för att både göra minst skada på normala celler och för att ge största möjliga effekt.


Om det inte finns några andra variablar kanske det är något att testa?

fredag 20 augusti 2010

Don efter person?

Det är kul det där med presenter från mannen i ens liv.

Blommor är uppskattning, även om det kanske är litet fantasilöst
Choklad visar på att han unnar en njutning.
Sexiga underkläder, visar att han vill ha en.

Men hur ska jag i såfall tolka dessa som jag fick av Max?

torsdag 19 augusti 2010

Kalasproblem

Är småbekymrad. Det hann inte gå många dagar i skolan innan det klassiska problemet dök upp.

Sex barn kom från Ts dagisavdelning till samma klass, tre pojkar och tre flickor. Det har känts som en bra grupp. Under inskolningen har jag uppfattat tre av förälraparen tacka ja till ett kalas hos en av flickorna.

T är såvitt jag vet inte bjuden, kanske är han ensam om det bland de här sex? Eller har vi missat något? Har det blivit något missförstånd?

Vi har alltid bjudit hela gruppen på kalas och någonstans käns det som att man brukar bjuda dem man själv varit på kalas hos?

Nu vet inte T något om detta utan är glad över och trivs i skolan. Det är jag som går runt och morrar för mig själv.

Nåja vad är väl en bal på slottet...

tisdag 17 augusti 2010

Öronfetisch

När man inte gör så mycket mer än att gå till parken och till den lokala Vivobutiken, blir ens värld snabbt ganska liten.

I parken sitter jag och stirrar på barns öron, bedömmer deras färg. Det kan nog bli ett ganska närgånget stirrande, ungefär som en galen kvinnlig pedofil med öronfetish eller något.


Kommer ert barn hem från parken och berättar om en rund stirrande liten tant, då var det kanske jag.

-"Öron ska vara röda" sa den första doktor som tog oss på allvar.

Efter flera års öronstirrande, måste jag nog korrigera honom litet.
En del barn har röda öron, framförallt om det är varmt och de springer runt, annars spänner många inom en rosa till beige nyans. Kanske får jag helt enkelt backa på min öronteori och bekämpa min fetisch effektivare i fortsättningen.

Får man lämna in dammsugaren i tunnelbanan?

Letade efter ett papper då en anteckning från dagis november 2008 föll ut ur en pärm.

Ett samtal på dagis mellan H och bästa kompisen K.

H. -"Min pappa tar alltid den blåa bilen"
K. -"Är den vita bilen din mammas"?
H. -"Pappa äger allt utom Tomas. Tomas är vår dammsugare, men den är trasig nu så mamma äger ingenting"

Det var ju skönt att jag ialla fall fick äga dammsugaren!
Undra på att personalen tittat medlidsamt på mig under tiden på dagis!

måndag 16 augusti 2010

Ett nytt kliv

Det är snart tre år sedan vi fick besked att T troligen bara hade 2 månader kvar att leva.

Idag följde jag honom till skolan...



Att fantisera om att skriva de här orden är litet vad som hållt mig uppe. Min positiva affirmation. När allt varit mörkt har tanken ändå funnits där. Tänk om jag får se honom börja skolan?

Nu har jag nått änden av min tidshorisont.
Just nu famlar jag för att orientera mig i tiden, att hitta ett sätt att omdefiniera framtiden. Jag vill hitta en nästa hållplats att föreställa mig.

söndag 15 augusti 2010

Kreativitet

Ingenting får man ha ifred!

Okej, de var ett felköp. Alla som känner mig vet att jag inte använder dem. I sanningens namn tycker jag att det ser rätt töntigt ut. Men detta var inte riktigt vad jag tänkt mig.

lördag 14 augusti 2010

Ganska tveksamma som mördare

Killarna vill inte gärna vara i trädgården- Det är mördarsniglar där säger dom

Själv tycker jag att jag kan ta risken. Faktum är att det är en ungefär lagom dramatisk upplevelse för en fullblodsneurotiker som jag.

Att sitta i trädgården och vänta med spänning på den första riktiga mördarsnigeln.

Att mäta ett samhälle efter hur vi behandlar våra gamla och svaga

I mitten av juli blev min mammas man sedan 8 år påkörd av en cyklist. Han föll illa och fick en hjärnblödning, blödningen gjorde att han inte kunde få sina blodförtunnande, vilket ledde till en blodpropp i hjärnan. Han började vägra all behandling. Och har fått bli så uttorkad att hans liv inte längre går att rädda.

Kanske är det ok, det är en gammal man, vars livskvalitet har hängt mycket på hans självständighet, men.

Under de här veckorna har han flyttats 5 ggr,nu senast till ett servicehus, efter biståndsbedömning osv. Han flyttades i torsdags, trots att det är troligt att han inte ens kommer att överleva helgen.

I och för sig har servicehemmet fördelen att han får eget rum, han slipper dö tillsammans med tre andra pateinter. Det här förvånar mig också, eftersom sjukhuset prioriterade att ha kvinnor i eget rum.

Om han nu nödvändigtvis skulle flyttas för att dö. Varför inte hem till sitt eget hem, med stöd av hemsjukvård, vänner och anhöriga?

Varför rycka och bråka så med någon som kämpar för att komma till ro?

torsdag 12 augusti 2010

Oron försvinner aldrig


Den tar sina pauser och återvänder. Just nu är den hemsk. Tycker T är trött och blek. En blekhet bara jag ser. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna slappna av igen?

söndag 8 augusti 2010

De sjukaste överlever

Provocerande titel men...
Så heter en bok som är helt fantastisk om man som jag ofta funderar på det där med gener och sånt.

Hursomhelst författarens hela tanke är att evolutionen är en noggrann designer, såpass noggrann att inga sjukdomar finns av en slump. Om en sjukdom finns kvar genom generationer så finns det en vinning med den. Antingen så att den sjukdomsframkallande genen historiskt inneburit en tillräckligt stor fördel för individen, eller i och för sig att sjukdomen (bakterien,parasiten, viruset) själv lykats väldigt väl.

Han ställer frågor som: Varför är typ 1 diabetes så mycket vanligare i norra Europa? Tar en tur över skogsgrodor som överlever hårda vintrar med hjälp av extremt högt blodsocker för att landa i en hypotes om den senaste istiden och evolution.

Det har hela tiden varit min fundering kring cancer också. Någonstans om inte annat så evolutionärt finns det en fördel med cancer. Frågan är bara vilken?

(En helt egen iaktagelse, som säkert är slumpmässig, är att de personer jag mött med cancer ofta varit oerhört kreativa)

De senaste åren har jag ägnat en stor del av min tid att läsa allt jag kommer över om cancer i allmänhet och leukemi i synnerhet. Några saker att fundera över finns det.

Varför t.ex.:

*Cancer förekommer hos alla djurarter man kontrollerat, (inklusive haj som relativt ofta får leukemi)
*Det är en oerhört gammal sjukdom. Man har hittat fossil av diosaurier med hjärntumörer.
*Vissa cancerformer är vanligare i vissa folkgrupper, ex Burkitts lymfom som i högre utsträckning drabbar svarta.
*Cancerrisken ökar med stigande ålder men näst vanligast är det hos barn. Unga vuxna är mindre drabbade.
*Vissa cancerformer vet man har koppling till vissa virus, ex EBV(körtelfeber) och vissa typer av lymfom (samtidigt har cirka 90% av alla vuxna världen över varit utsatta för just EBV).
*Vissa ämnen eller företelser ökar risken för cancer. Bensen-AML Strålning - i princip all cancer. Radon -Lungcancer o.s.v.
*Det verkar som att det finns en viss ärftlighet. För vissa typer av bröstcancer är det helt klart, men kanske även när det gäller viss leukemi även om det inte är klarlagt. (Jag har under våra år med cancer stött på 4 olika personer som utvecklat MDS eller AML, där en far eller morförälder haft ALL. Med tanke på att det ändå är rätt ovanliga sjukdomar och att jag ändå inte träffat så många, käns det väl mycket för att vara bara slump)


Enligt författaren (som tar en tur över stressad majs) så finns det också saker som talar för att en organism i obalans (på grund av snabb utveckling, åldrande, strålning, ämnen, virus etc)har förmåga att beställa mutationer till de platser där de skulle kunna göra mest nytta(något som om det stämmer skulle kunna förklara varför cancer oftare drabbar vissa organ).

Kanske är det så enkelt att vissa av oss ärver en ökad benägenhet att kasta mutationstärningen i perioder av kroppslig stress? Och att det i sig inte i allmänhet behöver vara negativt? Dåligt självklart om det innebär cancer, men ganska fiffigt om du lever i tropikerna och en glaciär kommer glidandes.

Kanske är det också så att det eviga spelandet på evlutionslottot har givit de här personerna en ökad chans att anpassa sig till nya förhållanden, att snabbt förstå problemet och sätta in en lämplig åtgärd? Kanske är den iaktagelse jag gjort att cancerdrabbade mer än genomsnittet är kreativa och innovativa i viss mån riktig?

Kanske å andra sidan är det helt uppåt väggarna? hursomhelst så är det mycket sånt här jag grubblar över.

lördag 7 augusti 2010

Det är ju mobilen som räknas

Jag gillar verkligen reklamen för 3. Den känns så realistisk och inte alls ytlig.

http://www.youtube.com/watch?v=Wfku0rIliIw

http://www.youtube.com/watch?v=jIn2r3o7fhY&feature=related

Som kvinna känns det ju självklart att man väljer att följa med den man som har den snyggaste mobilen!

Barncancersmycken och änglar

Har en liten fundering och en vädjan.

På Gotland i år såldes i vartenda bod och stånd dels barncancerfondens gamla "hopesmycke" (både med hopetexten och andra texter.) Och exakta kopior av änglarna som Evelinas mormor m fl från BCF södra gör. Vad jag förstår hade inte dessa ett dyft med barncancer att göra.

Funderingen är om något av dessa smycken är "skyddade" i designen?
Vädjan är att faktiskt kontrollera vems smycken man köper.

tisdag 3 augusti 2010

Semester i bilder

Tänk er två vuxna efter en stor kris i livet.
Den ena trött efter att ha kuskat runt Sverige och Dannmark med två små barn i 14 dagar.
Den andra trött efter att ha jobbat och snickrat i hettan, och trött efter en mardrömsresa, med storm och inställda båtar på 24 timmar till Gotland.
Tänk er en pågående oro och konflikt, som blossat upp och blivit akut.
Tänk er en tonåring med pojkvän som drömmer om att ligga på stranden och ha den perfekta semestern.
Tänk er två små bröder på resande fot och alla grejer de samlat på sig.
Tänk er en liten rätt primitiv stuga om 45 kvm på landet, med alla de små pojkarnas saker inklusive soffkuddar, stenar, sängmadrasser osv utlängt på golvet.
Tänk er att den varmaste sommaren i mannaminne plötsligen förvandlats till ihållande regn och storm.
Tänk er sex sura människor, varav två supebesvikna tonåringar sitta inne i röran och försöka komma överens.
Tänk er en överbeskyddande mamma som vaknar varje natt badande i svett efter att ha drömt att T får ett andra återfall och inte överlever.

Det var vår gemensamma semester i ord. I bilder däremot ser det ju rätt idylliskt ut!
























(Grannens träd hade rasat över vårt hus hemma i ovädret)