Pessimism of the intellect must be faced with the optimism of will

Häromdagen hittade jag en blogg som berör mig extra djupt. Den är skriven av en tjej i Norge, jämngammal med min stora dotter. Hon har samma sjukdom som T, behandlingshistoren liknar på sett och vis vår. Hon har benmärgstransplanterats och återfallit bara sex veckor efter transplantationen.
http://sinober.blogg.no/

Läkarna har givit upp och om jag förstått det rätt i princip bara givit henne ett par månader. Nu söker hon efter behandling utomlands. Trots diagnosen verkar hon må bra..

Jag hoppas att hon kan få samma chans som vi fick. En analys av vad som kunde göras annorlunda och ett tillräckligt snabbt nytt seriöst försök.

Jag vet att täta tuffa behandlingar är toxiska, farliga och plågsamma. Det var vi varnade för när vi fick valet att behandla T, trots prognosen. Ändå vet jag att T i förhållande till många andra, gled igenom de här behandlingarna på en räkmacka, trots att det var andra transplantationer, trots att det bara gått tio månader efter den första. Trots att han gått igenom tre vanliga cellgiftskurer under de månaderna. Man kan aldrig grundat på statistik säga helt säkert hur det kommer att gå.

Eller som ett citat jag hämtat ur den kanske inte alltför rafflande boken "Myelodysplastic Syndromes and Secondary Acute Myelogenous Leukemia"

-"Pessimism of the intellect must be faced with the optimism of will"
(Antonio Gramsci)