Dagens depp

Idag är jag ledsen.
Ledsen för egen del över att Ts provsvar ändå var en besvikelse. Hade hoppats på att han nu skulle ha visat 100% donator. Att MRDn skulle vara borta. Att alla prov skulle peka mot ett nytt normalt liv. Jag hade svurit för mig själv att om, om det fick vara så, skulle jag släppa cancern för egen del och börja se framåt. Kanske skulle jag kunna använda den kunskap jag fått om detta till att hjälpa andra..

Sen är jag ledsen över att min chef inte hör av sig. Livet är en så tung uppförsbacke ändå. Det skulle vara skönt om någon bit fick falla på plats. Önskar att jag fick vara uppskattad någonstans. Eller att jag åtminstonde blev bemött med någon form av respekt.
Hans brist på hyft blir just nu ytterligare ett hugg i ryggen på mitt självförtroende.

Jag är ledsen över att den här världen är så orättvis. Ledsen över att en del verkar flyta genom livet på en guldyact medan en del drunknar.

Någonstans tror jag fortfarande naivt på den stora rättvisan. Att det inte ska bli så illa för en del. Att det kommer att vända. Att de som har drabbats ska få flyt och att det goda och dåliga ska delas solidariskt mellan alla. Jag vill att det ska vara så! Även om det innebär att jag i ett globalt perspektiv får avstå från en del av den lycka jag faktiskt har.