Leva som att det finns en framtid

Igår var det skytteltrafik med barnen till olika håll. T skulle på musikterapi, H skulle på simskola P som sällan dyker upp hemma nuförtiden skulle ha sitt.

T gjorde ungefär sitt vanliga på terapin. Han målar en trädgård i ljusa färger med fruktträd, blommor och fåglar som flyger omkring. Sen målar han över allt med svart, säger att frukten fallit ned och blivit rutten och maskäten.


När H skulle på simskolan, satteT på sig badbyxor. Han måste öva tills han blir fem år och får gå i simskola.
För mig är det svårt när han planerar för det han längtar efter i framtiden. Det är krasst sett aldrig när han blir fem år, utan om han får bli fem år.

Samtidigt är jag lycklig över att han planerar. Att han ser fram emot saker.


Beslöt mig att försöka göra som han. Leva som att det kommer att fungera i framtiden. Så nu har jag anmält att jag kommer att börja jobba igen i maj. Om något händer med T, känns det som att inget annat ändå kommer att spela någon roll.

Det är annars ett återkommande tema, som gör livet så rörigt. Vad kan vi planera för? Vad vågar vi tro? Får ibland hurtiga kommentarer, att så är det för alla. Ingen vet något om framtiden!

Det stämmer ju egentligen, men jag kan ändå inte riktigt se att det är samma sak?