Positiv särbehandling?

Under tiden T var i behandling har vi bemött honom litet annorlunda än vi skulle ha gjort om han var frisk.

Ibland har han behövt beskydd. Trombocyter har varit låga och en vild storebror har behövt kontrolleras. hb har varit lågt och han har inte orkat hänga med. Framförallt har han saknat vita blodkroppar och behövt skyddas mot infektioner. Hostande syskon har fått sina fiskar varma och tvingats att anpassa sig.

Släktingar och bekanta har kommit med fina presenter till T som är sjuk. Storebror som bara är ett år äldre har fått stå bredvid och titta på.

Under isoleringen fick han nya saker varje dag.

Under och efter olika behandlingar har vi tillgodosett alla önskemål kring mat. Om T beställt in chips till middag har han fått det.

Under en period var T ett riktigt kortisonmonster. Han fick vara uppe halva nätterna, med en from mamma som efter begäran glatt (nåja) ställde sig och lagade korv stroganoff kl 01.00 på natten. (Kortisonet gjorde tre saker med T. Han kunde inte somna, han blev oerhört hungrig på vissa saker och han blev ett riktigt monster i humöret)

Vi försökte väl också kompensera honom för allt han tvingades gå igenom. Han blev den sol som allt i vår familj snurrade kring.

När han har började med dagisträning kastades han ut i verkligheten. Andra barn har också behov och önskningar. Han kan inte alltid få som han vill!

Det blev ett jobbigt uppvaknande för honom. Från början blev han ganska ensam. Han betedde sig förskräckligt. Personalen kanske ändå behandlade honom litet annorlunda. Tog honom i försvar snabbare än de andra.

Det börjar sakta bli bättre. Personalen börjar lära sig att stå emot. Vi ställer krav på honom. Vi tar H mer i försvar. Häromdagen hade han faktiskt lekt med en kompis.