Talade med en kompis som också har ett sjukt barn. På något sätt kom vi in på konstiga saker man tänker. Det visade sig att både hon och hennes man tänker ungefär som jag. Eftersom jag nu tror att jag inte är ensam om det här så kan jag ju skriva om det.Kanske någon mer känner igen sig?
Stock.xhing
Under senvintern har T mått bättre och bättre, livet har börjat bli mer normalt. Då har alla problem som legat "under mattan" kommit fram. Jag har blivit mer självcentrerad, tankarna har ofta snurrat kring hur jag ska kunna gå tillbaks till jobbet, hur vi ska få ihop det med vår relation osv...
Under senvintern har T mått bättre och bättre, livet har börjat bli mer normalt. Då har alla problem som legat "under mattan" kommit fram. Jag har blivit mer självcentrerad, tankarna har ofta snurrat kring hur jag ska kunna gå tillbaks till jobbet, hur vi ska få ihop det med vår relation osv...
Jag har haft orimliga men ganska normala fantasier: Om jag vann drömvinsten på Lotto och liknande.
Så den senaste månaden har T blivit sämre igen och vi närmar oss ett stort test. Oron kommer tillbaks med en otrevlig tanke att det är någon form av straff.
Ett straff för att jag tänkt på annat än hur T ska fortsätta vara frisk.
Det är likadant åt andra hållet. När T hade fått sin diagnos, kunde jag inte blunda 
utan att tänka på en liten vit kista. Vi har några vita IKEAskåp hemma som ser precis ut som små kistlock, det hade jag aldrig tänkt på förut. Plötsligt kunde jag inte se vårt skafferi utan att tänka på hans begravning. Samtidigt kände jag att jag inte fick tänka så, som att det skulle påverka hur det gick för T.
utan att tänka på en liten vit kista. Vi har några vita IKEAskåp hemma som ser precis ut som små kistlock, det hade jag aldrig tänkt på förut. Plötsligt kunde jag inte se vårt skafferi utan att tänka på hans begravning. Samtidigt kände jag att jag inte fick tänka så, som att det skulle påverka hur det gick för T.Stock.xhing
Någonstans fastnade jag på en oerhört liten fläck med vad jag överhuvudtaget fick tänka och känna. Inte för bra och dumdristigt och inte för dåligt och negativt. Inte på mig själv och annat än det som var viktigt i livet. T. Fast det fick jag ju inte tänka på eller?
Allt det här trots att jag inte ens tror att man kan påverka yttre händelser med sitt tänkande. Kanske kan man bli styrkt och mer självsäker av att tänka positivt inför en antällningsintervjuv, men man kan knappast påverka sitt barns sjukdomsförlopp.
Fast jag tror att man måste tillåta sig att tänka "konstigt" ibland. Man kanske behöver de där tankarna när man är i kris. Att tänka att man någonstans har kontrollen kvar?Stock.xhing
Tvångsintetankar har jag. Det finns saker jag inte får tänka på. Om det ens dyker upp måste jag börja sjunga eller tänka på något annat som jag tänkt ut i förväg. (Vad jag ska använda lottovinsten till...) och då jag jobbar med tonåringar som ibland har "problem" så måste jag behärska mig för att inte tala om för dem och deras föräldrar att de inte ska gnälla för småsaker - professionalism kallas det visst. Men det tar på krafterna...
SvaraRaderaDet är också svårt att prata/berätta om det med utomstående, jag pratar för fort och bagatelliserar och fortsätter snabbt till något annat ämne. Får ibland känslan av att man tror att jag ljuger eller att jag är helt känslolös.
Inte heller jag tror egentligen att man kan påverka skeenden med sina tankar, men av någon anledning så törs jag ändå inte lita helt på det... Man försöker vara rationell men det går inte helt ut.
Jobbig fråga som jag skulle vilja sitta och prata länge om .
Det finns så många skrivna och oskrivna regler om hur man ska bete sig men ingen kan bestämma hur vi ska tänka. Ja, man får tänka precis vad man vill! Men precis som mammanonna skriver - tvångsintetankar var ett bra ord - förbjöd jag mig att tänka vissa tankar utan Davids sjukdom. Under hans sista tid var det många tankar som absolut inte fick dyka upp för då hade jag gått under. Så är det nu också. Jag håller tankarna borta under jobb och ytliga samtal men i ensamheten väller de över mig. Och så nästa fråga. Påverkar man vad som händer med sina tankar? Ja, det har jag grubblat mycket på. Du skrev även om det i samband med intuition och det är verkligen en fråga man skulle kunna prata om i timmar.
SvaraRaderaDen kris man hamnar i när ens barn blir svårt sjuk blir också en existensiell kris. Det föder naturligtvis många tankar om tidens och livets ordning.
Jag hoppas hoppas hoppas att det är en tillfällig formsvacka för T.
Många kramar
Lotta
Jag känner ofta samma sak. Det är svårt att ta på och att ens erkänna för sig själv att tankarna finns där. Vad är jag för en människa som tänker på mitt barns begravning? Han ska ju naturligtvis bli frisk, så får jag inte tänka.... och såklart är det det enda jag tänker på. Man försöker att orka tänka framåt, men analyserar minsta hostning eller tendens på blodprover. Jag hoppas och önskar verkligen att ni mår bättre och orkar tänka de bra tankarna också. Sänder varma tankar till er ikväll.
SvaraRaderaKram/Anna
Nu kanske jag lyckas få in en svarskommentar?
SvaraRaderaDet är skönt att höra att fler tänker på liknade sätt.
Tror att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och acceptera. Så här tänker jag just nu och det är normalt.
Kramar till er allihop