-Var det så här det vanliga livet var?
Jag minns det inte som så trist, enformigt och uttröttande.
Men så känns det just nu. Sova, kliva upp, sitta på pendeltåg, jobba, åka pendeltåg, hämta på dagis, handla, laga mat, städa, gå och lägga sig, sova......
Men jag är tacksam, så länge det får vara så.
Fast jag kan undra hur jag har kunnat bli så gammal och trött de här åren. Vart tog visionerna och glädjen vägen?
På fredag ska vi till sjukhuset. Blodstatus och vaccination. Tredje dosen Pentavac? (Vattkoppsvaccinet hade också kunnat vara dags, men han hann ju med att få vattkoppor efter andra transplantationen).
Är alltid nojig innan sjukhusbesök. Växlar mellan att tycka han är blek och att han ser friskare ut än någonsin. Vill kräkas när jag tänker på att sitta där och få besked.
Jag tror inte att jag skulle överleva dåliga besked igen nu när vi äntligen börjat slappna av och sänka garden litet.
Jag kan längta efter: vanlig, lagom och trevlig. De som använder dessa ord i negativ mening (och de är många)vet inte hur hemsk alternativet kan vara. Jag läser om människor som känner sig som en 16-åring inuti och ser en gammal människa i spegeln. För mig är det tvärtom, jag förvånas ständigt att det inte syns att jag egentligen är urgammal och intill medvetslöshet trött. I used to be fun!
SvaraRadera