Extensiella funderingar innan midsommar

Varje dag när jag promenerar till pendeln, lyssnar jag på samma slinga musik ( den som min dotter lagt in åt mig på hennes gamla Ipod) Bland de få låtar som finns där är det en slinga med Kent som har fastnat i huvudet:

"Sömnen kommer som en vän, Mjuk varm hamn är tystnaden."
"Sömnen kommer som en vän. -Dömer ingen, glömmer ingen. -Öppnar bara famnen."

Funderar där när jag går, att det är min bild av döden. När det gäller mig själv är döden inget som skrämmer mig (det är inget som jag längtar efter heller). Det är en helt annan sak när det gäller mina barn. Som alla andra föräldrar skulle jag gärna dö miljarder gånger för vart och ett av mina barn.

Den dag döden "öppnar famnen" för mig kommer jag nog tycka att det är rätt intressant. Finns det ett liv efter detta? Om det inte finns, hinner jag få veta det innan det slocknar då?
Sen tror jag att själva döden är rätt behaglig, man kan nog lida innan, men det är inte själva döden som ger den smärtan, utan livet och viljan att hålla kvar det?

Personligen tror jag på ett liv efter detta, eller jag tror att hela vårt tidsbegrepp, vad som är början och slutet är fel. Ta bara det med universum. Det började med "Big bang." -Jaha och vad fanns innan det då? "En liten kärna av så oerhört komprimerad energi och materia." Vad kom den ifrån och vad fanns den i? osv i all oändlighet... Tänk om det faktiskt inte finns någon början och inget slut?

Nu kom jag inte på något mer, är egentligen alldeles för trött nu för att skriva ett sånt här blogginlägg.. Jag slutar innan det blir ännu värre!