"Det känns tryggt"

Hm, gårdagen blev väl litet sisådär. i hållande ösregn, blåst, 14 grader en leråker m 8 cm gyttja på sina platser. Gympaskor på fötterna, dyngsurt. T fick inte dansa med några "snoriga" barn, som jag tänkt mig, vi gav upp innan dess. Men en halv ask osköljda jordgubbar tryckte han i sig ialll fall. Någonstans är det oerhört viktigt för mig varje gång jag ser honom göra något som skulle kunna ses som litet "äckligt.
***
-Vet inte om ni läst Inger Ergardh -Kan jag dö mamma? Har man ett barn i behandling så är den absolut läsvärd. Hennes son har högrisk "Neuroblaustom IV." Det ser oerhört mörkt ut från början, men.... Och det är därför jag läste den 8 ggr när T var som sämst. Det var precis sånt jag ville läsa/ höra när T var i behandling. Från början var det SÅ illa men ändå...

I alla fall. Hennes son transplanteras med sina egna celler som ett led i behandlingen.
Någonstans beskriver hon att hon åker för att hämta ut journaler På vägen står hon i en rulltrappa.

-" Jag minns hur otänkbart det en gång var(...) att ta
pendeltåget(...) Jag minns känslan av äckel som fyllde mig den vintern. Allt skulle hållas rent och vi skulle undvika smittor. Nu är det fjärran. Jag lägger handen mot det svarta gummit,
känner hur det guppar medan trappan för mig uppåt och jag
tänker på alla andra som hållt sin hand där förut. Det känns
tryggt."