Det mesta är egentligen ok här. Vardag i en (förhoppningsvis före detta) cancer-, men pågående småbarn,- tonårs,- styvfamilj.
Sambon var arg över det förra inlägget. -Du framställer mig som en knöl. Han har rätt i det även fast det inte var meningen. Kritiken, samvetet är framförallt mot mig själv. Det var jag som anade men inte vågade ta reda på om jag hade rätt.
Han är inte en knöl. Jag är inte heller en så dålig människa, (inbillar jag mig ialla fall). På något sätt vill jag ändå lyfta fram att och hur alla konflikter blottas och ökar i skuggan av oron. I skuggan av tröttheten.
Läste häromdagen att anhöriga till cancerpatienter löper dubbelt så stor risk att drabbas av psykisk sjukdom. 25 procents större risk att drabbas av hjärtsjukdom. Det förvånar mig inte! Allt vittrar sönder i bakvattnet av oron.
Annars är det väl rätt bra
Jag nojar fortfarande för en del infektioner, bara för att jag inbillar mig att något vanligt litet höstvirus kanske utlöste cancern en gång i tiden.
Sen har T fått vätskefyllda påsar under ögonen. Något han hade när han var sjuk också. Lågt albumin, tänker jag, kan det ha med cancern att göra?. Antagligen beror det på något annat, men det påfrestar fortfarande att varje litet symptom potentiellt är döden som knackar på. Någon gång ska jag bestämma mig för att stryka ett streck över det som varit, men inte idag. Inte riktigt ännu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag uppfattade inte sambon som en knöl. Jag vet att man är två om en relation och att man själv ansvarar för hur man tacklar olika situationer i livet. Det finns aldrig någon att skylla på. Så uppfattade jag din ståndpunkt också.
SvaraRadera"Allt vittrar sönder i bakvattnet av oron." Mycket bra skrivet. Så sant.
Kram Lotta
Märkligt. Kommenterade igår trodde jag. Nåt måste blivit fel.
SvaraRaderaDet är väl den man älskar som får ta hand om ens ångest. Mycket av min oro och ilska över det som händer har gått ut över stackars Johan, min sambo. Kanske för att man vet (hoppas) att dom finns kvar vid ens sida. Och inte är det heller lätt att lyckas kommunicera i cancerdimman.
Har du någon mailadress?
Anna.
Hej.
SvaraRaderaHar läst lite på din blogg och vill först beklaga din sons sjukdom. Och sedan kommentera ditt förra inlägg. Jag vet hur det är att ha ett cancersjukt barn och hur oron och ångesten känns. Hur maktlös man är när inte sjukvården tror på en. Vi hade också många turer innan vår dotter fick sin diagnos, där man blev betraktad som hysterisk mamma. Det är ändå bara att stå på sig, som mamma och pappa vet man bäst hur ens barn mår. Man vet i magen när något är fel... Så du gjorde helt rätt som kämpade!
Till oss sa de att det med leukemi inte spelar någon stor roll när man kommer in och får första behandlingen. Om det är några veckor hit eller dit, det påverkar inte utgången. Har man fått det så har man och det blir samma behandling ändå. Så ha inte dåligt samvete. Du gjorde allt som stod i din makt och gör fortfarande!
Jag hoppas att allt kommer att gå bra för er son och att ni som par och familj kommer att gå stärkta ur det här.
Jag vet hur jobbigt det kan kännas när relationen får sprickor efter all trötthet och oro, men vet också hur otroligt nära varann man kan komma igen när den värsta ångesten försvinner till sist.
Varm kram från Isa mamma till Evelina som hade infant-ALL 2001-2004