Att vara två vuxna i kris

Idag är en ledsen dag. Jag sitter och försöker rensa bland barnens saker och undrar varför allt plötsligen känns så motigt. Så hopplöst.

Jag är hjärtligt trött på att ständigt titta på mitt barn med två tankar. Den ena omedelbar: Ser han inte blek ut nu igen? Den andra tanken är den ständiga reservationen. -På måndag ska H börja skolan och nästa år är det Ts tur. -Om han får leva förstås. Jag kan inte sluta tänka så. Det är som en besvärjelse.

Sitter och läser några böcker jag beställt från BCF om andra föräldrars upplevelser. Fastnar omedelbart på en mening: "de positiva faktorer vi måste lysa upp sjukdomsbilden med är för det första att den typ av leukemi hon drabbats av är den mindre elakartade... Till bilden hör också att hon kommit tidigt under behandling. Inga symptom hade visat sig förren hon fick akut ont i ryggen... Sådana tecken som trötthet, blekhet hade hon inte visat...det viktigaste för oss är att vi inte behöver gå med skuldkänslor för att vi inte sökte läkare i tid."

Det är som att få en spark i magen, en av mina allra ömmaste tår. Kan inte låta bli att tänka ogina tankar som: -"så kul för er då" och liknande. Jag vet att det är ogint, de har haft sitt trauma.

Detta med att söka vård i tid, att inte lyckas vara sitt barns advokat är annars mitt dåliga samvete. I oktober 2006 började jag märka att något inte var bra, men allt var väldigt diffust. Vi borde ha sökt vård redan då. Själv hade jag väl något av läkarskräck och sambon vägrade att ens disskutera att något var fel. Jag var hysterisk. Punkt.
Alla mina argument föll platt, han ville inte lyssna och jag vågade inte lyssna på mig själv. I december när allt långsamt, glidande och tyst försämrats ytterligare började tankar som leukemi dyka upp inom mig, svårare och svårare att tränga undan. Någon gång under den här perioden gick sambon med på att gå till vårdcentralen för att få tyst på mitt tjat. Självklart upptäckte de inget fel. Enligt en riktig läkare var han frisk och jag var verkligen inget att lyssna på. Bara ett par veckor senare samlade jag äntligen kraft. Jag tog honom till en annan vårdmottagning. Då var mitt barn redan så dåligt att det var på håret att han skulle vakna igen på morgonen. Ändå dröjde diagnosen ytterligare nästan två månader. Genom hela behandlingshistorien har detta följt med. Min oro och sambons sågande av den. Flera gånger har det satt vårt barns liv i fara, vid infektioner och återfall. Om jag tagit mig själv på allvar och stått på mig, hade det inte behövt gå så långt varje gång... Samtidigt, från och med januari 2007, befann vi oss under sjuvårdens vingar, mitt stridande har inte bara varit mot sambon, utan också gentemot sjukvårde.

Det sköljer över mig igen när jag försöker röja bland pojkarnas saker. För enligt sambon är de försök jag har att få litet ordning, resultatet av en felaktig tanke hos mig. Jag måste presentera ett motiv, som sen ska sågas i oändlighet. Minsta sak jag gör har blivit infekterad på det sättet. Jag måste förklara och försvara allt i oändlighet.
Jag undrar hur det har kunnat bli på det här sättet? Och varför böjer jag mig för det? Varför kommunicerar vi inte som vuxna längre?