Att härbärgera ångest

Idag vid lunchen kläcker min 17 åriga dotter plötsligen ur sig. -I natt drömde jag att T fick återfall. Hon ser sig litet runt för att se efekten och ser litet (tillkämpat) lidande ut som att hon vill ha tröst. (ja, jag är orättvis, hemsk på sätt och vis, men den här ångesten kan jag inte bära åt någon, inte ens åt mig själv)
H hakar genast på och vill veta mer. -Vad betyder det? Vad händer då?

Jag biter mig i tungan och stirrar ned i bordet. Det som händer om T får återfall efter sin behandlingshistoria, är att vi mister honom. Så är det. Sjukvården har klart och tydligt deklarerat att han nu måste bekänna färg själv. Det finns inget mer de kan göra för honom i sådana fall. Vid någon punkt måste man inse att det inte finns något mer man kan göra. T ser sig omkring, han vet också det här på en fyraårings nivå, vi alla vet det. Jag teaterviskar till tonåringen. Inget mer om detta nu. Själv får jag tillbaks min gamla känsla av att någon vrider om en kniv i magen på mig, det värker från naveln och upp i svalget. Vill gråta och skrika, men kan inte, bör inte.

Nu sjuder ilskan i mig. Min tonåring och T står inte varann särskilt nära, jag som brukar tänka att man inte kan mäta lidande tänker att det ändå är hon som skulle drabbas minst om vi miste honom. De är inte nära. Tonåringen bor bara halvtid med T och hon och H är de som "brukar hänga" Om hon alls hänger med något av sina syskon. När kan man börja kräva att slippa delges den typen av saker? När kan man börja kräva att ett barn ska förstå att det kanske skrämmer T? Jag vet inte!