Leta i den här bloggen

söndag 2 augusti 2009

Att härbärgera ångest

Idag vid lunchen kläcker min 17 åriga dotter plötsligen ur sig. -I natt drömde jag att T fick återfall. Hon ser sig litet runt för att se efekten och ser litet (tillkämpat) lidande ut som att hon vill ha tröst. (ja, jag är orättvis, hemsk på sätt och vis, men den här ångesten kan jag inte bära åt någon, inte ens åt mig själv)
H hakar genast på och vill veta mer. -Vad betyder det? Vad händer då?

Jag biter mig i tungan och stirrar ned i bordet. Det som händer om T får återfall efter sin behandlingshistoria, är att vi mister honom. Så är det. Sjukvården har klart och tydligt deklarerat att han nu måste bekänna färg själv. Det finns inget mer de kan göra för honom i sådana fall. Vid någon punkt måste man inse att det inte finns något mer man kan göra. T ser sig omkring, han vet också det här på en fyraårings nivå, vi alla vet det. Jag teaterviskar till tonåringen. Inget mer om detta nu. Själv får jag tillbaks min gamla känsla av att någon vrider om en kniv i magen på mig, det värker från naveln och upp i svalget. Vill gråta och skrika, men kan inte, bör inte.

Nu sjuder ilskan i mig. Min tonåring och T står inte varann särskilt nära, jag som brukar tänka att man inte kan mäta lidande tänker att det ändå är hon som skulle drabbas minst om vi miste honom. De är inte nära. Tonåringen bor bara halvtid med T och hon och H är de som "brukar hänga" Om hon alls hänger med något av sina syskon. När kan man börja kräva att slippa delges den typen av saker? När kan man börja kräva att ett barn ska förstå att det kanske skrämmer T? Jag vet inte!

3 kommentarer:

  1. Ja, jag känner den skärande ångesten. Fy fan, rent ut sagt. Reagerar lite på att tonåringen säger detta inför de mindre barnen, hon är ju ändå 17 år. Men det kanske är så att även hon bär på en rädsla som bara måste ut.
    Många kramar

    SvaraRadera
  2. Oj. Jag förstår att det var ett knytnävsslag i magen för dig. Kram

    SvaraRadera
  3. Det var nog mest obetänksamt tror jag, hon är så uppsfylld av sitt deppande för annat. Det värsta var ju ändå att småpojkarna var med och T vet ju vad det innebär. Han kan sitta vid maten och prata med H om när de blir stora och säga. Fast jag kommer inte bli så särlskilt gammal. För jag kommer dö först. Om man frågar varför är han glasklar. -För jag har cancer och det dör man av.
    Märkliga obehagliga drömmar kan man ju ha, men man behöver ju inte alltid berätta dem.
    Fast jag har lugnat ned mig nu! Kram Anna

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.