Veckans gnäll

Bloggandet har legat nere ett tag. Min gigantiska trötthet har kommit tillbaks, när semestern tog slut. Det är jämt skägg bara att klara vardagen.
Vill tacka för all kommentarer på de två senaste inläggen. Ni är suveräna!

Vi ska in på sjukhuset den 17 oktober, då har det gått nästan 5 månader sedan T var på kontroll sist. Den här enorma utglesningen av kontroller tycker jag är jobbig. På 5 månader kan allt hända. Det är en livstid i vår värld. Samtidigt är det självklart skönt att slippa sjukhuset.

Har börjat följa "Uppdrag granskning" och deras inblick i vården. Känner igen mycket tyvärr. Även i barncancervården blir kontinuiteten och uppföljningen lidande. Från det vi skrevs ut från CAST första gången, fram till konstaterat återfall 5 månader senare tror jag att vi fick träffa 11 olika läkare vid återbesöken. Ingen av dem såg helhetsbilden som jag såg den, att blodstatusen sakta men säkert tickade nedåt för varje besök. Varje gång sa jag det och varje gång fick jag veta att det är normalt att blodvärden åker upp och ned. Varje gång sa jag att problemet är att det där upp verkar saknas i vårt fall. Varje gång fick jag veta att det nog berodde på ett virus i så fall. Och sedan en ny läkare nästa gång. Mina lätt hysteriska påpekanden var sällan journalförda, utan det var bara att börja om.

Ändå är jag säker på att när katastrofen väl var ett faktum, så fick vi den bästa vård som går att få. Kompetensen är enorm där T behandlades, men strukturen kanske skulle gå att förbättra.

Det blev veckans gnäll...

Sköt om er nu!