Kärlek

Försöker förklara att man inte har råd och möjlighet att göra hur mycket saker som helst för H som ligger på golvet och skriker om att han vill åka till Kolmården. Säger til honom att det inte är så snällt att skrika om saker hela tiden.

H häver sig upp litet från golvet och säger:
-" Jag är bara snäll mot pappa." -"För jag tycker inte om dig, mamma"!

Jag borde inte bli ledsen. Borde inte, men det blir jag.
Jag vill att vi ska ha en bra relation detta lilla envisa barn och jag. Men det är svårt. Jag tvivlar inte på att han älskar sin pappa mer.

Med T är det som att skära i varmt smör, det är enkelt. Det är svårt att sätta tummen på. I allt från den första blicken och leendet han ger någ jag kliver in till barnen på morgonen, till den lilla varma handen som smyger sig in i min när vi är ute och går...
Han är som en sommarljum smultronstig, som lena varma klippor mot barfota fötter.

Jag biter mig litet lätt i tungan. H kommer in , till mig snurrar litet på mitt hår. -"Jag ska göra en lock mamma."

-"Du, jag älskar dig, även när du inte tycker om mig."

Ibland tänker jag att det här med att bli förälder var det svåraste jag någonsin tagit mig för. Att få in cancern i familjen har gjort det ännu svårare, helt omöjligt att ro iland. Ändå går det ju på enågot sätt, en dag i taget...