Idag avslutade jag den två år långa period av sjukskrivvning som T haft. Jag begärde TFP för den 25% sjukskrivning han hade kvar fram till våra semestrar.
Kändes rätt märkligt att kryssa nej få frågan: "Kommer du att begära ytteligare TFP i anslutning till denna period?" Nej det kommer jag inte. Nu ska vi bli vanliga.
Strax därefter sätter jag mig och läser en gammal veckotidning. Ett reportage handlar om en kvinna som har haft cancer. Hon talar om att hon inte skulle vilja ha varit utan sin sjukdomsupplevelse. Den har givit henne så mycket annat. Jag hajar till och börjar fundera, går ut i badrummet, lägger en hand på hjärtat och tittar mig själv i ögonen, samtidigt som jag frågar mig själv:
-Anna,om det bara gällde dig skulle du verkligen velat ha varit utan den här erfarenheten att ha ett svårt sjukt barn?
Mitt negativa jag svarar omedelbart.
-Ja, tveklöst! Det var en dum fråga!
-Men tänk på allt du lärt dig, all tid du haft med T. Hur du mognat. Alla fantastiska människor som ni fått träffa.
-Det är sant att sjukdomen fört med sig mycket positivt, men fick jag välja att byta tillbaks till den relativa tryggheten innan cancern, skulle jag inte behöva fundera ens en sekund. Det är som att skövla en skog för att plantera en liten blomma. Det har inte varit värt det.
Nu kan man ju inte välja, det som varit finns där, för alltid, men det kommer nog att dröja innan jag anser att jag inte hade velat vara utan det som varit...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller med av mitt fulla hjärta! Det finns ingenting som jag/vi lärt oss eller fått uppleva som jag inte skulle byta ut flera gånger om för att få ha ett friskt barn och vara en vanlig familj. Förlåt, men hon måste vara dum i huvudet! Eller också är det (och det tror jag i och för sig fullt och fast) värre att ha ett sjukt barn än att vara sjuk själv.
SvaraRaderaJag håller verkligen med föregående talare. Känner mig superirriterad över sådana "solskenshistorier" som folk talar om då dom "upptäckt meningen med livet" efter att de drabbats av allvarlig sjukdom... Skulle byta liv med en frisk familj på rot!
SvaraRaderaInstämmer helt. Och förmodligen är det värre att se sitt barn lida än att gå igenom detta själv. Underbar rubrik!
SvaraRaderaanna.
Helt galet. Jag vill INTE ha den erfarenheten:(, inte hos mig mina barn eller hos mig själv. Aldrig i världen efter det jag sett bara genom att stå på sidan om...../Trixie
SvaraRaderaSkönt att höra att jag inte är ensam. Det lät bara så fint och sant och riktigt, när jag läste det även om inte jag kan känna så.
SvaraRaderaMammanonna. Har läst ditt inlägg. Tänker extra på er nu i augusti, fy sjutton. För att citera Green day - "Wake me up when september ends" eller nåt!
Cina, hur är det med dig??? Läste på Åsas blogg. En riktig tankeställare!
Anna. Tror jag kanske såg Gustav med pappa idag? Vi hade varit på musikterapin och kom cyklandes från CASTingången mot ambulansinfarten. De kan inte ha missat oss isåfall. Jag är liten och rund, har en illgrön cykel och en röd cykelkärra. Tänker på er nu! Som jag skrivit till Draculla, blir skogstokig bara av att läsa om er, väcker en del känslor.
Trixie, hoppas det gick bra med cykeln. blev litet full i skatt när jag plötsligen såg K på vår gata. Inte för att det var skoj, utan bara så typiskt. Och i och för sig förståeligt.
Kram Anna
Hej Anna
SvaraRaderaJo "still kicking", men man känner ju sig inte super ung och fräch precis;).
Där satt man i lunchmatsalen på Malmö sjukhus med resten av panchisarna....;)
Annars mår min Tyra toppen vilket känns skönt när man hamnar på sjukhus själv.
Lyckades radera min profik på FB, lyckades inte hitta dig, om du har lust så kan du väl skicka en vän förfrågan.
Kram så länge