På väg att hitta hem

Vad ska man skriva? Semstern ligger som en tjock slö dimma över oss, inget särskilt händer. Sambon fick ett ryck sin första semestervecka, satte barnen i bilen for ned till Göteborg, gick på Liseberg 3 ggr och delade hotell med alla svininfluensesmittade spelare från Gothia cup, sen for de vidare badade och tältade i Skåne. Vidare till Legoland, därifrån till Öland och till sist Gotland. Själv jobbade jag halvt ihjäl mig i panik för att komma hem till den där tystnaden som jag längtat efter i flera år.

Tystnaden var som sagt ingen hit. Höll på att längta ihjäl mig efter mina pojkar. Vad som däremot är berusande är att komma längre och längre bort från rädslan. Inte rädslan för återfall, för den lurar där hela tiden, men rädslan för det vanliga livet. Det är okej att pojkarna är på Liseberg och Legoland, det gör inget om någon hostar på dem. De kan bada, äta mjukglass, gräva i kattbesökta sandlådor. Den friheten tänker jag på hela tiden. Det är ett välbevakat fängelse vi levt i under behandlingsåren. Själva döden har lurat i alla dessa små saker som andra tar för självklara (bada i en pool, gå in i en affär med fler än två människor i, mögelsporerna i luften en torr och blåsig sommardag) Våra obevakade permissioner från det livet blir längre och längre. Det är lycka!!

Nu bryts plötsligen lyckan av det högst ordinära livet i en ganska stor familj. T gallskriker över något obegripligt. H retar honom så fort han har en tendens att lugna ned sig. T slår H, som skriker han också. Tonåringen ligger och deppar sedan tre dagar för att hennes pojkvän flyttar och sambon överrröstar alla med att prata politik. Plötsligen förstår jag inte vad som var så hemskt med den där tystnaden??