Vad bör man hålla för sig själv?

Sambon frågar;

-"Vill du verkligen skylta med att du äter antidepressiva?"

Hm, jag har faktiskt tvekat innan jag har skrivit det, men jag anser inte att det borde vara något att skämmas över.
Om det är min åsikt och jag ändå inte skriver det, då är jag inte ärlig vare sig mot mig själv eller andra. Jag har inte varit stark i den här situationen, utan rädd, förtvivlad, orkeslös och ensam.

Sen tycker jag att det har med livet kring cancern att göra. Jag började äta antidepressiva vid Ts återfall. Medicinen har hjälpt mot den värsta ångesten och nu mot den värsta tröttheten.

Den här har inte varit bara cancern för mig. Det är så mycket runtomkring som är svårt att förklara för den som inte varit med. Otillräckligheten, när orken inte räcker för mer än det stora hotet. Jag har i perioder inte räckt till för att städa, för att betala mina räkningar. Det mest basala. Besvikelsen på mig själv över allt jag plötligen inte klarat av. Samvetet för mina andra barn som blivit förbisedda. De ständiga bråken och slitningarna med sambon. Tröttheten...

Nå, för att komma tillbaks till medicinen. För mig har det varit en livboj. Jag ser ingen anledning att inte vara öppen med det. Kanske kan det någon gång vid något tillfälle hjälpa någon annan?