En svart helg

Livet är inte rättvist. Den här helgen har ytterligare två barn förlorat sin kamp mot cancern. Trots att jag inte känner familjerna mer än via internet, identifierar jag mig mycket med dem.

Det är så fel att barn ska behöva dö, det får mig att undra vad det är för mening med allting? Någonstans vill jag ju tro att det finns en mening med det som sker och att vad vi gjort i det här livet får betydelse. Att rättvisa skipas någonstans . Jag hoppas fortfarande att det är så, trots att jag inte får ihop det.

Under de här åren har jag ofta fått anledning att tänka att det är de bästa som får cancer De intelligentaste, klokaste, snällaste och modigaste. Återigen har jag svårt att få ihop det med någon form av rättvisa.

Elisabeth-Kubler Ross skriver om det. Hon talar med en liten flicka och frågar henne -Om fröken i skolan har en riktigt svår uppgift, vem brukar få den, de som är genomsnittliga eller de allra bästa? Så kan man ju se det. Att de allra finaste har fått den allra svåraste uppgiften, men varför? Jag vill isåfall helst se det som att det här livet bara är en skola, inför det som kommer sedan.

Jag har under de här åren av grubblande blivit mer och mer säker på att livet fortsätter på något sätt efter döden.

Oavsett vilket, så önskar jag att allt var annorlunda! Vi kan åka ut i rymden, vi kan klona får. Varför kan vi inte få bort små sjuka celler, utan alltför svåra biverkningar?

Mina tankar är hos Evelina, Tim och deras familjer.