Bloggfanan

Den här veckan har jag nog varit rätt nära att hala ned bloggfanan. Jag startade den här bloggen för att kanske kunna ge andra stöd. Förra helgen blev jag påmind om att det inte går att ge det stöd som man allra helst skulle vilja. Att det jag vill inte har någon betydelse i det stora hela.

Sen är det inte riktigt underbart att vara tillbaks i vardagslunken. Klockan 05.30 till 20.00 går livet i ett.

Det är faktiskt den enda fördelen vi haft av cancern. Vi har haft tid att verkligen vara med varandra.

Trodde kanske att jobbet skulle göra att jag inte hann att oroa mig, men oron har en sällsynt förmåga att krypa in när man minst anar det. Som vanligt nojar jag över att T är blek. Och alldeles nyss påpekade sambon att han börjat blöda näsblod rätt ofta. En sån tanke räcker fortfarande för att förstöra en hel helg. Tankarna åker fram och tillbaks. -"Litet näsblod har väl alla barn? Och att han är blek beror säkert på att vi skyddar honom från solen" -"Å andra sidan har han inte blödit näsblod innan han blev sjuk. Och läpparna ser litet genomskinliga ut. Han har ju faktiskt haft låga reticolocyter två mätningar i rad. Så far tankarna in absurdum, som i en tennismatch.