Har inte så mycket att blogga om just nu. Pojkarna är rejält förkylda, vilket gör mig glad. T har inte varit riktigt sig själv sista tiden, har märkts att han inte mått bra. När hans förkylning bröt ut kändes den som en rimlig och så skön förklaring. Jag hoppas att det är den som gjort honom trött och grinig.
Jag hinner inte så mycket nuförtiden. Jag jobbar, hämtar barn, lagar mat och städar hjälpligt och så rullar dagarna en efter en.
Vad jag märker är att jag inte orkar riktigt, vet inte vad det är. Jobbet är ok, arbetskamraterna är trevliga. Hemma är det väl inget jubel, men i jämförelse med tidigare är det väl ok och det går, men så fort något det allra minsta händer, så tappar jag koncentrationen rör till saker och så blir jag ledsen för att jag inte klarar någonting, känns det som.
Var på ett återbesök hos husläkaren häromdagen. Hon hävdar att det är typiskt depressiva symptom och sjukskrev mig 25% utöver de 25% som T är sjukskriven (Om hans sjukskrivning nu blir godkänd).
Har inte visat min chef och vet inte om jag kommer att bry mig om det. Det är rätt svårt att komma tillbaks under en förutsättning och efter en månad komma och säga att det inte går. Men jag är rätt irriterad på hur dåligt det är upplagt. T har sedan april 2007 gått igenom mer än de flesta. En vuxen hade haft rätt till någon form av rehabilitering, men det har inte T. Han ska orka gå till heltid direkt. Vi i familjen har också gått igenom en del, men det har ingen betydelse alls, trots att det finns rätt mycket entydig forskning kring hur just föräldrar till cancersjuka barn mår efter avslutad behandling. Det är ju tyvärr inte klart, bara för att behandlingen är avslutad. Även om hoppet sakta gror igen.
Annars grubblar vi oerhört över Evelina här hemma. Både jag och M är fast i ett stort varför? Det är så fel..!
Jag har fått anledning att grubbla en hel del över hur jag kommeterar andras bloggar och historier. Det är så lätt att det blir fel.
Var så mån om att försöka stötta genom transplantationen, att jag nog mest tänkte på vad jag hade velat höra när vi var där. Men det är ju i efterhand när vi redan har vårat facit av transplantationsperioderna.
Är rädd för att ha haft en aldrig så liten del i något som kanske blev fel. Självcentrerat? Ja, oerhört. Å andra sidan är ju litet självrannsakan aldrig fel...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det känns verkligen som om man lever i en annan värld, där man helst inte skulle vilja vara, som ingen annan kan förstå som inte varit där. Oron - den sitter som en klump i magen och lämnar aldrig sin närvaro. Men man måste försöka se på de små små tingen som kan ge ett uns av lycka, annars går man under. Det är ganska uselt att man som förälder inte får mer hjälp av psykolog att bearbeta det man genomlider. Jag tror inte "piller" är det bästa medlet. Man behöver närhet på olika plan. Någon som finns och lyssnar. Vänner som finns! Men också att man får tid till att samla sig och finna kraft. Det kan man behöva hjälp med. Jag har hittat en sida, med produkter man kan köpa, som ger mig lite mental kraft. http://www.kreativinsikt.se/
SvaraRaderaJag förstår hur du menar med att gå till jobbet. Man är där, men ändå inte mentalt fullt ut.
Jag är i alla fall tacksam för dina kommentarer. Det är ändå föräldrar i samma situation som "vet" och har den verkliga kunskapen. Läkarna har den medicinska, men våran sitter i "magkänslan". Den är inte att förakta. Elias har haft urosofalk under en lång period. Jag är orolig att utslagen kan bero på svampinfektion.
Evelina. Det är som ett öppet sår...
Ta tillvara på dagen idag. Bara tillåt dig själv att unna dig nåt extra. En extra vila, en god kaka, glass..., en härlig promenad, städhjälp av en vän.