Sjuka tankar och PTSD

Igår var det ett program om barncancer på SVT. I ärlighetens namn såg jag bara de fem första och de fem sista minuterna eftersom det krockade med sagoläsningen som är helig i vår familj. Av det lilla jag såg kunde jag tycka att jag inte kände igen mig. Kanske för att jag uppfattade vinklingen -sen levde de lyckliga i resten av sina liv. Det som poängterades var känslan av att ha upptäckt vad som är viktigt i livet.

Det är nog iofs en nog så viktig del i att ha levt med hotet att mista det viktigaste i livet. Men något missades: de två bitar jag tjatar om. -Att det aldrig är riktigt över. Framförallt om återfall redan varit med i bilden. Osäkerheten blir för stor. Det är svårt att lita på livet igen! Det andra är relationen till annat tungt i livet.
Det är dubbelt för visst kan jag i stunder använda en jämförelse. Att detta nu är inget mot skräcken jag levde i då! Å andra sidan är det som att det som varit lännat både en ömhet och som en kedja med krokar och hullingar släpande efter mig. Det går bra så långe hullingarna löper fritt men så händer det något som krokar fast i min kätting. Och då gör det ont! Det är som att ångesten från förr rivs upp igen.

En tredje sak som är svår att erkänna för att den inte käns helt frisk är en känsla att jag i varje svårighet måste tänka att jag ändå är tacksam för det var ialla fall inte det värsta.

Om jag tänker annorlunda, tillåter mig att vara ledsen för något vardagligt (som tex att vi står på ruinens brant efter vårt bygge)kommer en obehaglig magisk tanke upp att jag kommer att straffas av gud eller försynen, ödet jag vet inte riktigt. Hursomhelst mal ständigt denna ganska sjuka tanke att om jag inte är ständigt glad och tacksam, om jag tillåter mig att vara ledsen, ha önskningar för egen del, så kommer jag att straffas med att T får återfall igen. Det är ibland kämpigt att leva med den självcencureringen av de egna tankarna. Jag kan litet tycka att den här typen av program (med reservation för att jag bara sett en liten del) förstärker den bilden av hur man är en god drabbad. (man bör se det som en välsignelse och dessutom känna hur ens personliga utveckling tagit ett stort kliv framåt) Jag är oerhört tacksam över att allt hitintills gått så bra, men jag saknar vår tidigare naivitet. (den om att det händer inte mig något ont). - Är jag ensam om att känna så här? Är den bild som gavs i programmet den normala? Om jag får svara själv så tror jag inte det(det är säkert den friska och vanligaste reaktionen, men alla känner inte så). Jag tror inte att jag är ensam. Något som talar för det är att jag är en deltagare i en studie som pågår just nu om PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom) hos föräldrar till barn som genomgått benmärgstransplantation mot cancer. (Om jag vore den första och enda i världen skulle det inte bli mycket till studie). Så ni finns där ute någonstans, ni som känner som jag och inte bara kan gå vidare.