Leta i den här bloggen

söndag 12 juni 2011

Eftertanke

Det har gått dryga tre år sedan den andra SCT:n. Nuförtiden kan det ibland gå veckor utan att jag tänker på cancer.
Så slås jag över hur lyckligt lottad jag är:
- När jag ser T hoppa studsmatta, med en ork som är långt utöver vad jag skulle kunna prestera fylls jag av det, vilka matcher han har gått, detta lilla stora barn.

När jag får kommentarer som den här nedanför, när jag påminns om att den kamp vi levt i pågår just nu för andra barn. Det fyller mig med obeskrivlig sorg.

När jag var liten drömde jag ofta att jag föll i en trång, mörk men bottenlös brunn och jag visste att jag skulle slå ihjäl mig när jag nådde botten, eller så skulle jag fortsätta att falla i all evighet.

Bara av att tänka på hur det var efter återfallet. Bara tanken på att andra går igenom det just nu, så faller jag igen. Och för varje gång det händer blir jag mer och mer övertygad om att jag ska fortsätta kämpa mot den här "draken" på varje sätt jag kan.

1 kommentar:

  1. Hej!
    Jag går ofta in här med förhoppningen att du ska ha skrivit ett nytt inlägg. Och så hoppas jag så klart att du har haft en helt vanlig sommar full av familjeliv som får dig att glömma bloggen.
    Du har en unik förmåga att beskriva en ovanlig erfarenhet som angår alla. Jag skulle gärna läsa en bok av dig i ämnet.
    Allt gott till dig och din familj!
    Tove

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.