Deppig och håglös. T hostar en torr konstig hosta på morgnarna sedan länge. Samma hosta hade han när han först blev sjuk. Den tog slut först när han blivit rejält tankad på blod. Sen är han tröttare och framförallt grinigare än vanligt. Samma humör hade han innan återfallet.
Jag nojar och nipprar. Orkar ingenting, är bara fast i tanken på om vi ska åka dit igen, den här gången utan någonting att ta till. Samtidigt är det också påfrestande att vara i dessa vredesutbrott och allt tjut för minsta frustation. Svårt att hålla mig sansad, eftersom jag blir så orolig av det.
Mörka tankar. Varför skulle just vi skonas? Att prognosen suger efter tidiga återfall efter BMT och med just monosomi 7, det vet jag redan, ändå kan man ju inte undvika att tro.
Konstiga förkylningar, svininfluensor och liknande saknas ju inte direkt i vår omgivning. Jag sätter mitt hopp på något sånt. Samtidigt är min första tanke vid minsta symptom alltid; återfall. Jag undrar om det någonsin kommer att komma en dag då det vanliga livets bekymmer inte längre är så hotfulla?
Det har nu gått 1,5 bra år efter senaste BMTn, varför kan jag inte sluta måla allt i svart?
En lycklig dag för bara en månad sedan
Men kära du, hur ska du kunna låta bli att måla allt i svart efter det ni varit med om? Det är en lång lång process att våga tro. 1,5 år är ingenting i det sammanhanget.
SvaraRaderaKram Lotta
Men fina du. Får jag bjuda på lunch imorgon? Det kanske känns hur jobbigt som helst men kan kanske vara bra för ett trött mammahjärta? Vi behöver inte kramas med tanke på smittorisken. Jag förstår om du inte orkar men det vore fint. Smsa. Kram.
SvaraRaderadet med hosta upplever även vi.
SvaraRaderaiblan. gillar inte. oklar hosta.
mila
Kan trösta dig med att K och jag mött T på dagis igår och i fredags och då har han varit sundheten själv. Frisk färg, glad och energisk:).
SvaraRaderaFast jag förstår dina mörka tankar efter allt ni varit med om. Kram Trixie