Det är med sorg och bävan jag har följt Regines blogg den sista tiden. Alla tankar är hos hennes familj nu.
Det är så märkligt att vi kan skicka sonder till Mars, men fortfarande inte alla gånger få bort felprogrammerade celler ur kroppen.
---------------------------------------------------------------------------------
Följer just nu en etisk debatt om vilka val föräldrar och läkare ställs inför just vid barncancer. När är det mer rätt att säga att man inget kan göra än att försöka?
Och hur mycket ska föräldrarna få säga till om? Ofta är valen omöjliga att göra, omöjliga att överblicka konsekvenserna av.
En läkare "Britt -Marie Frost" uttalar sig i tidningen Barn och cancer "Vi har en tendens att gripa efter halmstrån och inte se helheten. Vad är bäst för familjen och barnet"... "Oron över att avsluta en behandling för tidigt är det som håller igång ibland. Men den risken är minimal"
Jag vet inte vad som är rätt och fel i den här debatten. Däremot är jag oerhört subjektivt färgad av att vara förälder till ett barn som gripit det där halmstrået, som finns i den där minimala gruppen.
När vi fattade vårt beslut i november 2007 var det under premisserna: Läkarna hade avslutad behandling som första alternativ. Behandling ur det utgångsläget var livshotande och plågsam. Vi var tvugna att utsätta vårt andra barn för ingrepp igen. Prognosen var en droppe i havet. Alternativet innebar ett definitivt slut. Beslutet var vårt och var tvunget att göras omedelbart.
Ett omöjligt beslut, färgat av vad vi tänkte just då i vår chock. Ändå är alernativet, tanken att läkarna skulle ha bestämt åt oss, beslutat att ge upp och bäddat för vårt barns död där och då, helt omöjlig. Vi vet inget om framtiden, men vi närmar oss två visserligen oroliga, men ändå lyckliga år efter vårt beslut.
Jag har all respekt för den som skulle ha fattat ett annat beslut. Jag baserade det på slumpen och min kännedom om mitt barn. "Killen som alltid springer om han inte ligger helt sänkt" Om han hade varit mer påverkad av sina värden, om han hade haft ont, hade jag kanske fattat ett annat beslut.
Men "Britt Marie Frost" oroar mig litet. En läkare kan aldrig ha den kännedomen om ett barn som förälderna har. Hur patienten verkar må över tid måste få påverka mer än provsvar.
1944 användes pencillin första gången i större skala på människor. Innan dess var blodförgiftning, lunginflammation osv nästan helt hopplösa diagnoser. Vad hade hänt om man beslutat att det inte var någon idé att försöka behandla bakterieinfektioner på nya sätt?
1979 sa man att barncancer generellt i princip inte var någon idè att behandla. "De dör ju ialla fall." Vad hade hänt om man slagit sig till ro med den "kunskapen"?