Leta i den här bloggen

torsdag 9 maj 2013

Sent omsider


Han kommer mot mig så fort han kan på cykel. Tvärnitar och slirar fram över gatan innan han stannar och kastar en blick över axeln och konstaterar:
       Jag tycker om att det blir spår efter mig!

En dag mitt i, tog jag slut. Den person som skrev den här bloggen blev en främling Någon jag inte orkade med.  Sen dess har jag undvikit, skyggat för allt som påmint om cancervärlden.
Det är först sladdspåret efter pojken på cykeln som får mig att inse att oavsett vad, lämnar vi spår hos varann och att det också innebär en skyldighet.
För inte så länge sedan letade jag för att hitta hopp efter andras bloggar med en liknande diagnos och sjukhistoria som T. Jag ville hitta någon med lika omöjlig prognos som ändå klarat sig. Jag ville att någon skulle gå före och visa att trots att ni är så vilse i cancerträsket så finns det en möjlig väg ut. Jag ville att någon skulle lämna ett spår som jag kunde följa.

Kanske är det cyniskt att påstå, men på sätt och vis vinner kanske cancern alltid något. Om inget annat så vinner den hudlösheten, vissheten om att inget är givet. Den tid vi alla har är så skör att vi förlorar den om vi bara försöker det allra minsta att hålla fast den. Och mitt där i det bräckliga finns det som är värt något.

T är idag en pojke som tar sig skuttande genom livet.
Han är också på sätt och vis en 8-åring med svårigheter. Han utvecklas inte riktigt på samma sätt som jämnåriga, han behöver hormontillskott, han växer inte, han har fått starr, tandstatusen kommer inte att hålla, han har problem med huden, humöret och hans immunförsvar är väl inte som alla andras. Han har än betydligt större risk än sina klasskamrater att utveckla i stort sett allt som står i läkarboken. Att tänka på något annat än här och nu gör fortfarande ont.

Den absolut vanligaste frågan man får med ett barn med cancer är om han är frisk nu? Jag har alltid missförstått frågan och sett det som att det som efterfrågas är ett facit som aldrig kan ges. Jag har försökt berätta om att efter fem år blir man en långtidsöverlevare, då är risken att cancern ska komma tillbaks betydligt mindre, men stigen är fortfarande på flera sätt smalare än för en frisk.

Det finns ett kortare svar – Nu är han frisk

För så är det. Fem och ett halvt år har gått sedan vi fick veta att återfallet spridit sig och inte svarat på behandlingen.  Mer än fem år har gått efter den andra benmärgstransplantationen. Fem år utan cancer.
 I den osäkerhet det är för oss alla att bara finnas till får det duga som avslut på den här bloggen.


Bild hämtad från google, ursprung okänd


1 kommentar:

  1. Tack för detta inlägg! Har tänkt på emellanåt och hoppats på det bästa.
    Jag förstår helt din vilja att gå vidare och önskar er mod och styrka att leva med era minnen och erfarenheter. Här ser vi ännu dunkelt, såsom i en spegel...

    SvaraRadera