Funderar över Mammanonnas inlägg om kommentarer. Och som vanligt lägger jag ut en enkät. Behöver jag skriva att den som vanligt är helt anonym och ovetenskaplig?

Samvetet

Idag fyllde min lilla stora H sex år. Min kille vad har vi gjort med dig de här åren egentligen? Vi har låtit dig gå igenom så mycket för att rädda din lillebror.
Jag vet att du har varit rädd ibland. Och jag också, ska du veta. Inte bara för T , utan för dig och vad vi fått dig att gå igenom.
Valen har varit svåra. Vilken erfarenhet finns det av att ta benmärg så tätt från ett så litet barn som dig?
Om vi inte gjort det å andra sidan, hade T inte klarat sig..
Du ska veta att jag ringde till andra sjukhus än det där T är huvudpatient, för att fråga om det fanns risk för dig rent fysiskt.

Mitt samvete äter upp mig. I backspegeln kan jag önska att T haft en annan donator, en vuxen, någon som själv fattat sitt beslut, framförallt eftersom det blev två donationer så tätt.
Då, handlade nästan allt om T, hur länge han skulle få finnas kvar hos oss.

Jag hoppas att du en dag kommer att få säga att det var värt det för dig. Att det är det beslut du själv hade fattat om du kunnat bestämma...

Vart tog alla relationer vägen?*

Samtal mellan mig och sambon:

Jag -Varför sugs inte jorden in i solen?
Sambon, - Jag vet inte, den gör inte det, det finns väl någon kraft åt andra hållet.
Jag - Det måste vara centrifugalkraften som trycker planeterna utåt.
Sambon- Kanske det, kanske.
Jag -Men varför slutar den inte snurra i sin bana? Om jag svingar tex en potatis i ett snöre, kommer den ju sluta snurra så fort jag slutar tillföra kraft.
Sambon- Varför undrar du alltid så konstiga saker, det spelar väl inte dig någon roll varför?
Jag -Men är du aldrig nyfiken på sånt?
Sambon -Nej, jag är nöjd med att det är som det är.

Antagligen har han rätt. Jag skulle kunna leva hela resten av mitt liv, utan att veta varför jorden fortsätter snurra runt solen. Men jag vill veta det! Och jag vill ha någon att tala om det med.

I just den här frågan kunde jag ringa min tålmodiga, kanske blivande svärson, men alla andra frågor. Jag undrar över allt. Och jag vill veta, resonera, fundera.. Varför får man cancer? Får växter cancer? Finns det ett liv efter detta? Hur funkar det? Sambon bryr sig inte, han tycker att jag bara lägger ned tid och kraft på en massa onödiga frågor.

Nu börjar jag sakna de vänner jag mist på vägen, framförallt saknar jag min och sambons relation innan allt...På den tiden vi fortfarande kunde prata med varann.
Annars är det bra här.

Ps, enligt kanske blivande svärsonen, kan man inte jämföra jorden med en potatis i ett snöre. I rymden finns ingen friktion, inget luftmotstånd. I rymden är en evighetsmaskin i princip möjlig.Ds

"Det känns tryggt"

Hm, gårdagen blev väl litet sisådär. i hållande ösregn, blåst, 14 grader en leråker m 8 cm gyttja på sina platser. Gympaskor på fötterna, dyngsurt. T fick inte dansa med några "snoriga" barn, som jag tänkt mig, vi gav upp innan dess. Men en halv ask osköljda jordgubbar tryckte han i sig ialll fall. Någonstans är det oerhört viktigt för mig varje gång jag ser honom göra något som skulle kunna ses som litet "äckligt.
***
-Vet inte om ni läst Inger Ergardh -Kan jag dö mamma? Har man ett barn i behandling så är den absolut läsvärd. Hennes son har högrisk "Neuroblaustom IV." Det ser oerhört mörkt ut från början, men.... Och det är därför jag läste den 8 ggr när T var som sämst. Det var precis sånt jag ville läsa/ höra när T var i behandling. Från början var det SÅ illa men ändå...

I alla fall. Hennes son transplanteras med sina egna celler som ett led i behandlingen.
Någonstans beskriver hon att hon åker för att hämta ut journaler På vägen står hon i en rulltrappa.

-" Jag minns hur otänkbart det en gång var(...) att ta
pendeltåget(...) Jag minns känslan av äckel som fyllde mig den vintern. Allt skulle hållas rent och vi skulle undvika smittor. Nu är det fjärran. Jag lägger handen mot det svarta gummit,
känner hur det guppar medan trappan för mig uppåt och jag
tänker på alla andra som hållt sin hand där förut. Det känns
tryggt."

Nu föll det ned en liten polett

Tänk jag har hela tiden trott att den behandling T fick mot AML hette Nopho AML 2004.
Uttrycket "Flagga" trodde jag hade något med flagga att göra "varningsflagga" eller något.

Nu föll poletten ned. Kuren heter FLAG för FLudarabin Ara-c och G-csf. Fiffigt!

Och litet reklam som inte har med cancer att göra

Vill passa på att tacka Bring för att ni var flexibla och körde ut vår nya tvättmaskin dan innan midsommar, trots att det inte var planerat. Nu slipper vi vara smutsiga i midsommar.Tack!

Midsommar

Nej hörrni. I morgon är det midsommarafton, och i år ska jag uppmuntra T att;

Hålla de allra snorigaste barnen i handen vid "räven raksar"
Rulla sig i det nyklippta gräset
Gräva i jorden efter maskar
Äta osköljda jordgubbar och andra råa bakteriestinna saker
Köpa och äta lösviktsgodis som andra barn nyst på, tappat på golvet och sedan lagt tillbaks i boxen....

Glad midsommar på er!!