Dymmelonsdag (eller lymmelonsdag som H säger)
På väg hem från jobbet sitter en ung man. Han sover djupt. Hans huvud hänger och dinglar när pendeltåget kränger. Jag studerar hans hy i vårljuset. Den är vitgrågul. Jag betraktar de andra medresenärerna i smyg. Ingen har väl "bränna" men den här killens blekhet är annorlunda, det är en blekhet jag känner igen. Blicken dras till hans fingertoppar, nagelbäddarna, jämför med mina egna. Mina är skära, hans är vitgula.. En kvinna går runt i vagnen med en bild på en sjuk släkting. Hon mässar och skakar en näve med mynt framför varje passagerare. Den unge mannen vaknar tillfälligt, ser upp med rödsprängda ögon innan han somnar igen.
Jag vill prata med honom, fråga on han blivit succesivt tröttare, om han är andfådd, om han får oprovocerade blåmärken, om hans tandkött är blekt, svullet och blöder lätt, om han får små svårläkta sår, om han får grupper små blodsprängda strimmor prickar på ställen där huden är tunn, om det gör ont i hans ben, så ont att det ibland är svårt att gå, om han får ont i magen vid levern eller mjälten? Jag vill be honom att gå till en doktor och inte ge sig. Men jag säger inget vare sig till mannen eller den mässande kvinnan.
Skärtorsdag
Samma man som alltid spelar dragspel och hälsar på vägen till pendeln, då och då klirrar det i hans låda, men jag skyndar förbi.
Samma mässande kvinna på pendeltåget, samma tomma blick, samma nästan aggresiva desperation. Den sjuka släktingen tror jag inte på. Jag har sett bilden förut, men hennes desperation är äkta.
Hoppar av för ett ärende i stan. En annan kvinna sitter på marken på Drottningatan. Hon vaggar och jämrar sig högt, -"please, please. Jag ser rätt igenom henne och går vidare. Efter diverse ärenden är jag på Kungsgatan. Ytterligare en kvinna sitter på marken och tigger, eller är det samma kvinna?
En mening kommer upp i mitt huvud.
-"Tre gånger kommer du att ha förnekat mig innan tuppen gal." För det är ju det jag gör, väljer att inte se mina medmänniskor.
Det får mig att fundera på vad jag är för människa egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är lätt att känna sig synisk. Själv arbetar jag ju på ett ställe där det är väldigt lätt att bli det. De här personerna är oftast redan inskrivna hos oss............(och då pratar jag inte om den bleka killen)
SvaraRaderaDu tror inte att han (den bleka killen på tåget) var rejält bakis? Kram Trixie