Finns inte mycket att skriva just nu. Oron finns där, som en skugga, ständigt bakom mig. Ibland är den blekare, ibland tydlig och stark. Just nu är den stark, utan direkt anledning.
Oron för H blir också starkare. Igår fick han en fästing, eftersom T hade två fästingar innan han blev sjuk, ger en sån liten sak domedagstankar.
Samvetet för H är också med hela tiden.. Jag önskar att de senaste åren bara kunde försvinna ur våra liv.
Annars är det märkligt hur mycket man anpassar sig.
Minns ett samtal strax efter diagnosen.
-...men, det är väl väldigt dålig prognos på just den här sjukdomen?
-"Nähe, vi kan rädda ungefär 50 procent av de här barnen."
Hälften räddas, den andra hälften klarar sig inte! Det spelar ingen roll att man bara är två år, pigg och glad och bor i Sverige. Cancern bryr sig inte om sånt.
Panik, Om han sagt att de räddade 98%, så hade det varit tillräckligt illa, men hälften! Vartannat barn...
Så kom återfallet och plötsligen var de 50 procenten som gällde förut ouppnåeliga.
En misslyckad cellgiftsbehandling senare var det inte ens någon mening att tala om procent längre. Det var en enkelrad på Lotto, ett skott med förbundna ögon.
Nu är vi väl snart tillbaks på de 50 procent som gällde innan behandlingen. På något sätt så käns det ändå som bättre nu än förut. Det finns dagar när jag inte ens funderar över det. Jag sover på nätterna. Det mesta är ändå lungt, men när jag skriver det här, kan jag inte låta bli att undra hur?
"The prognosis of refractory or relapsed acute myelogenous leukemia (AML) is poor and effective reinduction regimens are rare. Myelodysplastic syndrome (MDS) is a heterogenous group of clonal disorders of hematopoiesis and the outcome for children with MDS is poor, and the optimal treatment of MDS has not been defined."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.