Det är svårt att hitta något engagemang att skriva. Just nu är alla tankar hos Gustav och hans familj
Även om det är naivt, önskar jag så att jag kunde ta allt ont från dem och från alla andra som varit / är i deras situation.
Inser vad fort det har gått ändå att tappa perspektivet. För två år sedan trodde jag att jag aldrig mer skulle reagera över småsaker. Nu är jag tillbaks, gnäller om inställda pendeltåg, att det är långa resvägar till jobbet, att....
Känns överflödigt att skriva mer just nu. Lägger en länk till Gustavs insamling istället:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja jag blev förtvivlad att läsa om Gustav.
SvaraRaderaBlev påmind om hur skört livet är och hur snabbt allt kan förändras...