Kommunikation

-Mamma, ska pappa följa med till sjukhuset idag?
-Ja, det ska han!
-Du ska väl med?
-Vill du det?
-Ja

Jag frågar Max som tagit rollen som patriarkat och planerare

-När har ni planerat att åka?
-Om tio minuter!
Jag står med H vars fritids öppnar om tio minuter, vi är på väg och ska gå ut genom dörren.

-Han vill att jag ska med!
-Men T, du vet ju att du och jag brukar åka själva när du ska sova!
-Men mamma var med igår! (gråter)
-Ja men igår var det ju läkarbesök och saker, nu ska du ju bara sova, det har du ju gjort massor med gånger.

Jag vet att Max vill åka själv på narkosen. Det har flera skäl. Ett är att jag från början tyckte det var obehagligt, Max har skaffat sig en viss rutin på att vara med när T sövs. Ett annat är att det kräver tidiga morgnar och Max anser sig bättre på det (fast just denna morgon är det jag som skött båda barnens iordningställande)Ett annat skäl är att han arbetat med narkosmaskiner. Och jag vet att han älskar att tala med narkosläkare om detta. I mina mindre förstående stunder (som idag)ser jag det som huvudskälet till att han stänger mig ute.

Jag vill följa med, jag ser att T skulle vilja ha mig där, men om jag framhärdar kommer det att bli bråk. Jag kramar T hejdå. -Vi ses ikväll.

Jag och H går till skolan. Inom mig skriker det detta som alltid inför Ts sjukhusbesök med pappa. Om något går fel nu, så fick jag inte vara där.