En annan sorts oro

Pappa Max är på taket till min minimala sommarstuga för att skotta.

Vi har förbjudit H att klättra upp till honom. Det är för farligt.
-"Jag vill dö!"
"????"
"Det är sant mamma, jag vill faktiskt inte leva längre" "Dom puttar och knuffar mig i skolan och säger att jag är dummast"

Det är aldirg lätt att vara människa. Att vara en sisådär 6 år är ännu svårare

Att vara 6 år och hela sitt liv fått stå bakom sin charmiga, rätt manipulativa och dödssjuka lillebror måste vara outhärdligt.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, oron och samvetet tynger betydligt mer än snön på taket.

När min största flicka föddes, var jag fortfarande tonåring. , ensamstående , arbetslös, allt fick bli som det blev, hon hängde med på allt från campingutflykter med cykel, föreläsningar på universitetet, fester, vad det nu kunde vara. Klart att jag skyddade henne från höga ljud, cigarettrök och sånt, men jag funderade sällan på hur jag skulle hantera småbarnslivet.

I elva år levde jag ensam med henne, innan en mycket efterlängtad H föddes. Min förväntningar om ordnat familjeliv, babysim, spädbarnsmassage, joller, leenden och amningsstunder med doften av babynacke.

H ville inte leva upp till mina ideer, han var sin egen. Arg, kraftfull. Massagen var inte hans grej, att ligga stilla och snusa var det inte heller. Det mesta blev kolik och kamp. Mitt i spädbarnsperioden, när jag och H höll på att lära känna varann, blev jag oplanerat gravid igen.
Så kom T. Gosig, lättkommunicerad, enkel. Utan förvarning brakade han in i mitt liv och med sig tog han oron. T och jag hamnade omedelbart i den där symbiosen och jag gick in i ett tillstånd att bara skydda T mot världen utanför. Den värld där även mina andra barn fanns.
T var hela tiden H i hasorna, lärde sig H att gå, så gick T strax efter. H fick bli stor så fruktansvärt fort.

Sen blev T sjuk Och plötsligen handlade allt om T. Till det kom att H användes som donator inte bara en gång, utan till sammanlagt 6 gånger(med DLI:er). Dessutom opererades han själv för bråck i samma veva. Inte lätt för en 4 -5 åring att veta och förstå vad som hände.

Han fick inte gå på dagis, fick inte vara med så mycket med oss på sjukhuset.

Mitt lilla barn, jag önskar att jag kunde nå dig i din förtvivlan, önskar jag kunde hjälpa dig mer med kompisar och det tuffa skollivet.