Kan det vänta till efter lucia?

Jag fick ett brev från min husläkare (gällande mig) som gjorde mig aningens bekymrad.



Så nu har jag börjat skriva en lista med frågor.

Vad är det egentligen han har på granisen?

Har han utsatt granisen för något därför att jag fastade? Bör jag sluta med det?

Får jag inte äta / eller bör jag äta, bara inte frukost, om jag vill prova på granisen?

Kan jag avvakta med den fram till efter lucia någon gång, tänker att det kanske är trevligare att prova på den litet närmare jul?

Så vitt jag förstår det tycker han att de har det fint på labratoriet, men varför berättar han det för mig?

Mysteriet tätnar. Om han har sänt liknande brev till andra patienter kan det bli svårt att komma fram på telefontiden.
Nå inte för att jag känner mig bättre fysiskt, men psykiskt mår jag betydligt bättre efter hans brev.

Att älska sin nästa

Håller på att stressa ihjäl mig. Hinner inget klart på jobbet. Får lämna allt i en röra
för att hinna till pendeln som i bästa fall tar mig till barnens skola innan
kvällsförvaringen sätter in. Älskade barn som har så långa dagar och så
mycket i bagaget. T som fortarande hostar illa. Och H som har svårt när
något blir oförutsett. Samvetet gör mig fnoskig. Jag räcker inte till någonstans.

Så springer jag sen och stressad mot pendeln som jag precis ska hinna med, men
möts av de avstigande från motgående tåg. De väller fram som zoombies;en mur av kött. När tågdörrarna
slår igen framför näsan på mig vänder sig en tjej om och Skrattar. Och just idag, just nu
kan jag förståvarför det är svårt att älska sin nästa.

Ogin och irriterad?

Det är något i min familj med bananer. Som barn levde jag med en styvfar som blev arg om jag frågade om jag fick ta en banan som han köpt. Det borde jag förstå att jag inte fick.
Sedan dess har det där med bananer förföljt mig.
Bananer är den frukt som T äter, så jag är mån om att ha det hemma.

Eftersom T varit trött och förkyld tillräckligt länge för att trigga min oro, gör jag smoothies till honom med allt som jag läst ska vara "cancerhämmande"när vi kommer hem på em. Det är svindyr acai och mangojucie. Djupfrysta lingon och blåbär som innehåller salicylsyra. Actimel små JÄTTEDYRA drickyougurtar med probotika. Färska jordgubbar för att tillföra histamin som finns i Ceplene som ska förebygga återfall i AML. Och så Banan..
(som jag tidigare skrivit så påstår jag inte för en sekund att de här sakerna hjälper mot cancer, jag flirtar litet med det för att det ger mig tillbaks en viss känsla av kontroll. Det är ett sätt för mig att behärska min oro och maktlöshet mot en överjävlig sjukdom)

Poängen är litet att de här sakerna inte är helt lätta att få tag på och ganska dyra, men jag gör det för att känna att jag gör något.
Nå när jag nu gjort eftermiddagens smoothie, hör jag hur någon kommer in. Det är min 19 åriga dotter och hennes pojkvän sen ett år. Blir glad, kanske ska hon vara hemma? Men nej, hon kom bara förbi snabbt för att hämta något. Pojkvännen däremot kommer upp, går i kylen, skafferiet . Frågar -"Mmm gör du smoothie"? Tar en banan, inte av de äldsta, utan en av de nyköpta. Dottern kommer upp och tar också en banan. De dricker smoothie samtidigt som de står och nojsar och pojkvännen tar ytterligare en banan, till min förfäran. Sen går de lämnar disken och en mamma som både är sur och har dåligt samvete för att jag fortsätter i min familjs bananoginhet...

Orsaksfundering

T har fortfarande kvar sin förkylning, hackar och hostar på nätterna som han gjorde när han blev sjuk.

Som en stor lättnad är jag också helt däckad av århundradets förkylning.

Varje gång jag blit tillbakakastad in i oro kommer funderingarna kring denna sjukdom, ett behov av att gå tillbaks.

Jag vet inte om det behovet är extra stort eftersom alla tror sig veta vilken sjukdom T haft(leukemi), men i stort sett ingen man möter kan skilja ens på ALL och AML. MDS är en udda sjukdom hos barn. Den är också väldigt svårbehandlad, eftersom allo SCT är det enda som kan ha en möjlighet att bota.

I vårt fall har vi bränt alla broar bakåt. Kommer de dåliga cellerna tillbaks är det ytterst tveksamt att man skulle vilja gå på en tredje SCT. Å andra sidan finns det ingen anledning att svartmåla. Det har gått tre år i remission, varje dag ökar chansen för att det får förbli så. Det är inte min mening att klaga. Jag är oerhört lyckligt lottad, även om livet ibland som för alla skulle kunna vara lättare.
Det jag vill komma till är egentligen att jag i bakhuvudet fortfarande, som en extra åtgärd bedriver egna undersökningar. Vad är denna sjukdom, vad beror den på och finns det något annat sätt att bota den, hålla den i schack.

En tanke som jag hade från början när T blev sjuk och som jag inte helt kunnat avfärda är de fästingar han fick på Gotland sommaren innan "blodet försvann"

Hajade till när jag nu läste detta inlägg på en blogg. En mamma med samma fundering, med ett barn med samma sjukdom?

#links

Hemma hos oss

Max frågar en av underlever​antörerna som inte verkar jättebra på svenska om vårt vattten som vi fått tillbaks bara är en tillfällig lösning? Underleverantören tittar med stora ögon. -"Ja tillfällig hål i golvet"!

Försöker att koppla bort vilka sporer som finns i detta. T har inte ett så dåligt immunförsvar.

Inte helt ute och cyklar med min noja

Ur DN på webben idag:
Bygge kan ha gjort barn sjukare
Publicerad i dag 06:30

Minst tre barn som vårdats vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna har fått svåra svampinfektioner, bland annat lunginflammationer kanske beroende på mögelsporer från pågående ombyggnationer.

Socialstyrelsen ska nu utreda om fel i vården lett till att sjuka barn drabbades. Efter händelsen har sjukhuset skärpt hygienrutinerna.

Med största sannolikhet rör detta barn som just nu är under behandling och därför har nedsatt Immunförsvar. Barn som har en tillräckligt tuff resa ändå.

Ångest är inte logisk

Man kan noja över allt möjligt, Just nu håller de på att gräva vid vårat hus och de har spräckt både tillvatten och avlopp, resultatet har blivit att de fått bila ned i avloppet i ett rum i huset.

Förutom att det är vidrigt att som småbarnsfamilj leva utan vatten och avlopp, så kommer min ångest smygande.
Vilka bakterier flyger runt från det öppna avloppet i huset?( det lukar åtminstonde inte hallon vill jag lova) Kommer markradon in nu när det står öppet, hur farligt är det? Frigörs asbest från de gamla eternitplattorna i våra tak av vibrationerna vid bilningen? Hur farligt är bilningsdammet bara som det är? Det blir T jag oroar mig för. På något sätt gör hans histioria att jag är tillbakslungad i min gamla hysteri. Jag håller honom gömd från undervåningen, väl medveten om att damm rör sig uppåt med luften och att jag inte kan skydda honom från detta.

Jag önskar att jag kunde få tillbaks min tillförsikt för världen, att det löser sig och nog inte är så farligt. Istället lider jag åter under känslan at inte kunna skydda mitt barn, fånigt jag vet men jag kan inte kontrollera detta.