Skoltrassel

H har slagit en flicka i skolan. Eller rättare sagt har han tagit en annan pojkes arm och slagit henne med, enligt H efter den pojkens uppmaning att hon skulle ha stryk. Jah skäms en del för min reaktion innan jag visste vad det handlade om var att bli så aggressiv att jag inte kände igen mig själv. Jag är så trött på denna skolas pedagogik. I stort sett varje dag vid hämtning så är det en offentlig redogörelse över dagens dumheter. H är en illbatting. Så är det. Han har också svårt att hitta nivån på vad som är acceptabelt och vad som inte är det, så jag försvarar inte hans handlingar, men när fröken med ett par flickor i klassen schavotterar honom offentligt för att han slagit med en pinne på en glasflaska(en händelse som han beskriver med att han plockat upp flaskan för att kolla panten, fått flaskan sliten ifrån sig av kompisen som krossat den mot en sten, varpå H slagit med pinnen på den). När han ständigt blir förnedrad av den typen av offentliga anklagelser. Den andra pojken fick inte någon tillsägelse alls. Och i detta fall kan jag vara mycket säker på att jag fått sanningen. H har nämligen haft pantsamlande som närmast en fixering över sommaren. När den typen av händelser presenteras i stort sett dagligen då har jag taggarna utåt. Det var bara synd att det skulle brista innan jag fått veta att just denna gång handlade det om något jag absolut inte kan tolerera. Så jag skäms över just denna händelse och min reaktion, samtidigt är jag heligt förbannad på att skolans pedagogik uppenbarligen understiger vad en genomsnittlig guldfisk presterar.

som äpplen och päron

Angående att någon av hantverkarna stulit allt vi hade av värde.

T - De har stulit mina pengar, nu kan jag inte köpa det där tåget jag har sparat till....

H - Han stulade dina smycken mamma. Och satt bara på toaletten och jobbade ingenting. Det är för att man kan behöva gå på toaletten om man äter knark, och det tar slut. Men jag ska ersätta dig. Det var hemskt dyrt så jag kanske måste jobba i tio år sen ska du få rubiner och diamanter...

(naturligtvis kommer vi att ersätta ungarna i första hand när vi får möjlighet, men jag blir ledsen över att H i första hand vill ersätta mig, att han väl ser det som ett försök att göra något bra igen)

I morgonbitti kommer chefen för vårt byggbolag. Jag tycker att det är så jobbigt. Han verkar rätt aggresiv och svår att ha att göra med. Jag är ju så arg på dem att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min lösning på det brukar vara att gråta. Och jag vill inte det jag vill få ur mig allt jag är uppröd över.
-Att de lovat runt och hållt tunt. Vi har levt i ett totalt kaos i flera månader, bara för att de påbörjat något som de sen inte haft yrkesfolk att fortsätta med.

- Att de håller på att förstöra hela vår utbyggnad och det befintliga huset med sin oerhörda nonchalans.

-Att de är ett skämt - De har t.e.x debiterat 80 timmar snickare för att sätta upp ett färdigmonterat kök på färdigplyfat och gipsat underlag. et är tolv skåp som satts upp av två snickare under en vecka. Det är ofattbart långsamt. Och de säger sig vara ett seriöst bolag.

Jag vill få fram frågan om de står för hur de skött arbetet för oss. Är det deras policy? Skulle de se det som reklam om jag publicerade vilket företag det rör sig om här?
Fast jag tycker att det är jobbigt. Jag är en snäll, ärlig och trevlig människa. Jag vill att andra ska vara det också! Jag vill inte behöva strida hela tiden. Varför kan inte bara andra vara som jag?

Pinsamt

Dottern menar att jag var pinsam i förra inlägget. Pinsam som inte förstår. det där med ettor och nollor.
"Mamma- o är lika med ström av och 1 lika med ström på. Om du och jag har kommit överens om vad olika blinkningar betyder kan jag ju stå en bit i från dig och ge dig information med bara en ficklampa. Det är inget övernaturligt med det.
Så okej nu förstår jag det där med blåtand

Kapten blåtand och det övernaturliga

Jag har alltid varit något av en agnostiker och även en skeptiker. Trots att jag själv haft upplevelser på tvivlar jag. Jag menar hur skulle det egentligen gå till?
Så i somras fotade dottern T på klipporna med sin mobil. Jag ville ha egna ex av bilderna. Dottern lägger sin mobil nära min och trycker på en knapp och efter det att även jag tryckt på en knapp ligger kopior av hennes foton i mitt fotoalbum. För dottern är detta helt normalt, även om inte hon heller kan förklara hur det går till.
Så kan jag inte låta bli att fundera över om bilder kan hoppa genom luften mellan två mobiler, varför skulle de inte kunna göra det mellan två människor? Jag kan egentligen inte se varför det skulle vara svårare?
I framtiden antar jag att hela hårddisken kommer kunna föras över via blåtand. Och varför då inte själen eller människans hårddisk? Isåfall betyder det att vi kan flytta själen utanför kroppen. Frågan är om en själ utanför kroppen behöver den, eller om den kan leva vidare av sig självt med någon annan energi?
Jag är ändå fortfarande en tvivlare. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag tror på kapten Blåtand heller!

(En hel del av er har säkert greppat nu att det där med teknik inte är min starkaste sida, men även om jag inte har förstått kvarstår frågan): Varför skulle det vara så konstigt om en del människor har sådana hjärnor som redan kan det vi idag (på något sätt) skapat genom teknik?

Om bröstcancer och vårdcoacher

Litet politik som omväxling. Två gånger denna kväll har jag satt i halsen av nyheterna.

Det första gäller mammografimottagningar. För ett halvår sedan dömde man helt ut en mammografimottagning i Skärholmen(och på ett flertal andra ställen om inte lika allvarligt) undersökningarna var undermåliga. Man riskerade att missa för många tumörer. Istället för att omedelbart stänga verksamheten och öppna den igen när/om mottagningen upfyllde kraven, så har man låtit allt rulla på utan åtgärd innan tv satte fokus på det.

-"Hallå, om det ligger det allra minsta i detta finns det kvinnor som hade behövt omedelbar behandling som nu tror att de är friska, medan cancern kanske sprider sig". Det är det allvarligaste.
Sen som en bisak i det hela kan jag säga att jag inte är så intresserad av att betala skatt till "kvacksalveri" För min del hade de pengarna gärna kunnat gå till cancerforskningen i stället för någon med den lysande iden att debitera dyra pengar för en värdelös(billig) undersökning. Varför har landstinget inte satt ned foten? Var det obehagligt? Är lagarna så dåligt skrivna att det är ogörligt att stoppa en sån här mottagning? Eller har det bara legat i långbänk hos överhopade tjänstemän?

Det andra gäller vårdcoacher. Alla allvarligt sjuka ska få en vårdcoach som ska lotsa dig rätt inom vården. Nu anställer man ett hundratal sådana coacher ( jag får eksem på ryggen bara av att höra ordet coach) De pengarna kan man också lägga på cancerforskningen tycker jag. Eller lägg dem på reellt störd åt de som är allvarligt sjuka.
Om man har en allvarlig sjukdom så är man redan patient på en mottagning som har hand om den allvarliga sjukdom man har. Du är redan i systemet. Om jag får funderingar kring Ts cancer idag, så skulle jag i dagsläget inte ens överväga att kontakta en vårdcoach. Behovet av en vårdcoach finns ju snarast innan du har någon diagnos och försöker ta dig fram genom vården. Sen kan du absolut bli felbehandlad på din hemmaavdelning också, men vad kan vårdcoachen göra åt det? Har den kompetens att bedömma kvaliten av den vård jag får? Som jag förstår det skulle vårdcoachen snarast lotsa dig till rätt avdelning och hjälpa dig att få rätt behandling,. Coachen måste vara oerhört både påläst och hela tiden uppdaterad för att kunna vara ett stöd. Ta AML som exempel.
Idag går en väldigt stor del av AML patienterna vidare till benmärgstransplantation direkt efter de vanliga cytostatikakurerna, Jag skulle nästan vilja säga att man kommit fram till att det för väldigt många är den lösning som ger bäst chanser, eftersom AML har en tendens att komma tillbaks och också att bli behandlingsresistent, men hur ska coachen kunna bedömma om det är den bästa lösningen för just den här patienten? Risken för behandlingsrelaterad dödlighet vid benmärgstransplantation ligger ändå förhållandevis högt i jämförelse med andra behandlingar. Hur ska coachen kunna veta, när behandlingsbesluten tas av en grupp väldigt erfarna läkare? Jag lägger i alla fall mycket hellre behandlingsval i händerna på läkare som jobbar med sjukdomen, än till någon som kallar sig coach. Och barnhematologen kan jag kontakta själv om det är något oavsett vad coahcen säger.

Sjuka tankar och PTSD

Igår var det ett program om barncancer på SVT. I ärlighetens namn såg jag bara de fem första och de fem sista minuterna eftersom det krockade med sagoläsningen som är helig i vår familj. Av det lilla jag såg kunde jag tycka att jag inte kände igen mig. Kanske för att jag uppfattade vinklingen -sen levde de lyckliga i resten av sina liv. Det som poängterades var känslan av att ha upptäckt vad som är viktigt i livet.

Det är nog iofs en nog så viktig del i att ha levt med hotet att mista det viktigaste i livet. Men något missades: de två bitar jag tjatar om. -Att det aldrig är riktigt över. Framförallt om återfall redan varit med i bilden. Osäkerheten blir för stor. Det är svårt att lita på livet igen! Det andra är relationen till annat tungt i livet.
Det är dubbelt för visst kan jag i stunder använda en jämförelse. Att detta nu är inget mot skräcken jag levde i då! Å andra sidan är det som att det som varit lännat både en ömhet och som en kedja med krokar och hullingar släpande efter mig. Det går bra så långe hullingarna löper fritt men så händer det något som krokar fast i min kätting. Och då gör det ont! Det är som att ångesten från förr rivs upp igen.

En tredje sak som är svår att erkänna för att den inte käns helt frisk är en känsla att jag i varje svårighet måste tänka att jag ändå är tacksam för det var ialla fall inte det värsta.

Om jag tänker annorlunda, tillåter mig att vara ledsen för något vardagligt (som tex att vi står på ruinens brant efter vårt bygge)kommer en obehaglig magisk tanke upp att jag kommer att straffas av gud eller försynen, ödet jag vet inte riktigt. Hursomhelst mal ständigt denna ganska sjuka tanke att om jag inte är ständigt glad och tacksam, om jag tillåter mig att vara ledsen, ha önskningar för egen del, så kommer jag att straffas med att T får återfall igen. Det är ibland kämpigt att leva med den självcencureringen av de egna tankarna. Jag kan litet tycka att den här typen av program (med reservation för att jag bara sett en liten del) förstärker den bilden av hur man är en god drabbad. (man bör se det som en välsignelse och dessutom känna hur ens personliga utveckling tagit ett stort kliv framåt) Jag är oerhört tacksam över att allt hitintills gått så bra, men jag saknar vår tidigare naivitet. (den om att det händer inte mig något ont). - Är jag ensam om att känna så här? Är den bild som gavs i programmet den normala? Om jag får svara själv så tror jag inte det(det är säkert den friska och vanligaste reaktionen, men alla känner inte så). Jag tror inte att jag är ensam. Något som talar för det är att jag är en deltagare i en studie som pågår just nu om PTSD (posttraumatiskt stresssyndrom) hos föräldrar till barn som genomgått benmärgstransplantation mot cancer. (Om jag vore den första och enda i världen skulle det inte bli mycket till studie). Så ni finns där ute någonstans, ni som känner som jag och inte bara kan gå vidare.