Bowlingkalas och oöverlagda handlingar

I veckan har T fyllt 6 år. Så igår hade vi ett stort bowlingkalas för hela klassen. Han har missat så många kalas, det är så osannolikt att han kan fira detta kalas så det får lov att kosta.

Riktigt kul, ändå fast ett tips är att se till att de som man betalar för kalaset har en bra tidsplan. Kan nu iefterhand tala om att det inte tar 1 timme och 45 minuter för 22 sexåringar att äta en hamburgare och en pinnglass! Det var ungefär 1 timme och 40 minuter för mycket tid. Och sen var kravet att de skulle stanna i ett litet kalt rum resterande 1,5 timme.
Jag skulle kunna söka jobb på världens mest hårdbevakade fängelse efter gårdagen. Inga problem!

Barnen och T verkade nöjda på slutet i alla fall. Och det var ju någonstans huvudsaken

Själv har jag min vana trogen , efter lång tid av att inte göra någonting, kastat mig på en hel massa oöverlagda handlingar. Kanske har jag nu gjort det dummaste i någonsin i hela mitt liv? I bland blir jag så trött på mig själv! Kanske vågar jag berätta om det också någon gång i framtiden.

Hjälp, börjar de tappa verklighetsuppfattningen?

Vem som helst kan se att detta INTE är en häst! Det är min strumpa fastsatt i mina gåstavar med påtejpade kartongbitar. Ändå envisas barnen med att det är en häst som ska vara med vid maten, i sängen... Håller de på att tappa greppet fullständigt nu?

"Små barn används som donatorer"

Så står det på textteves utrikesnyheter idag, vilket gjorde mig deprimerad så här lagom till läggdags-.

"Barn ska både informeras och ge sitt tillstånd för att få bli donatorer.
Trots det har danska barn ned till ettårsåldern använts som donatorer när deras sjuka syskon behövt benmärgstransplantation mot cancersjukdomen leukemi."

Det är ju bra att man talar just om danska barn, för vi gör ju inte så i Sverige, eller hur var det nu?

Jag tror ingen som inte har varit där kan föreställa sig situationen att fatta beslutet att låta sitt litet barn som inte förstår ta risken med operation, med att exprimentera i syfte att rädda ett älskat syskon.

Att å ena sidan utsätta sitt friska barn som inte förstår, något ingen vettig människa normalt sett skulle göra.
I andra vågskålen det barn som garanterat inte kommer få leva utan syskonets benmärg

H har donerat märg 2 gånger och blod 4 gånger innan han fyllde 5 år.

Det är inget jag är stolt över. Det plågar mig och skulle något hända med H med minsta misstanke om att han tagit skada av donationerna, skulle jag nog inte klara att leva vidare.

Jag älskar dem båda så det gör ont. Och jag bara önskar att de här åren som de utsatts för allt bara kunde försvinna, att mina barn inte skulle behövt utsättas för allt detta.

J...a skitcancer! (och en liten känga till SVT text som publicerar detta som en fruktansvärd nyhet som avslöjats i Dannmark)

Bröllopspresenten

Har nyss läst boken "familjens projektledare säger upp sig." Den handlar om hur kvinnan i familjen sköter all planering med skolutflykter tider, handling, barnkalas, presenter, aktiviteter osv.

Jag känner inte igen mig i det. I vår familj har Max kommit fram till är det mycket bättre att han med sin fyrkantiga planering och almenacksfixering tar de bitarna. Själv kämpar jag med att hålla reda på vilken månad och veckodag det kan tänkas vara. Jag är alltså fullständigt befriad från all projektledning i hemmet, med ett undantag.

Presenter!

Eller vår princip har varit mina eller barnens vänner, - jag köper presenten. Max vänner - Hans ansvar. Eftersom han inte är den som köper present till sina vänner vid bjudningar eller så, hade jag glömt varför vi undantagit just presenter.

Så blev vi bjudna till en av hans kompisars bröllop.

Redan två månader innan började han med sin planering.
Max -"Jag tror jag köper några meter plastad frottè, till deras sängar i bröllopspresent, vad tror du om det"?

Jag -"Varför det? Är de inkontinenta, eller är de kända för att ha kladdiga lekar i sovrummet"? "Ärligt så tror jag att det är en väldigt dålig idè, du får tänka om."

Max -"Nej, men det är bara så svårt att få tag i mycket plastad frottè"!

Jag !!!??? -"Du får hitta på något annat, Plastad frottè är inte en lämplig bröllopspresent"!

Tre veckor innan bröllopet hade vi en exakt repris av samtalet några veckor tidigre.

Två dagar innan bröllopet ringer Max ungefär när han brukar vara på väg hem.
-" Jag kommer sent, ska köpa bröllopspresent."
Jag -"Har du bestämt dig för vad du ska köpa"?
Max - "Ja, plastad frottè."
Jag -"Snälla Max, det kan ju uppfattas som en pik! Fråga åtminstonde på affären om det är en lämplig bröllopspresent om du inte tror mig och be dem att rekomendera något annat"
Max -"Jag får väl göra det då."

Jag blev lugn och Max var borta väldigt länge, sen blev det kaos här hemma. När Max kom hem, var han rätt hemlig, men verkade nöjd.

Två timmar innan bröllopet
Jag- "Vad blev det för present"?
Max -"Plastad frottè och det var väldigt svårt att få tag på"!
Jag -"Men du kovade ju att fråga i affären om det var en bra present. Tyckte de det"?

Max -" Jag glömde det för jag var tvungen att fråga så mycket om var de hade den"

UFO upplevelse

De senaste dagarna har jag varit så nära en UFO upplevelse man kan komma.
Mina barn både lyssnat gjort som jag säger! Nästan ialla fall.
Instruktioner av typen -"Nej, spola inte ned mammas mobil i toaletten" -"Spring inte i trappan med köttyxan" eller -"Slå inte din bror i huvudet med den stora hammaren" har följts.

Det är alldeles lungt här hemma. Och jag känner mig plötsligen som ett UFO.

Om framförhålling i sjukvården.

I juni när vi var på efterkontroll fick vi veta att T skulle läggas in på sjukhus två dagar för en hormomutredning som kräver blodprov 2ggr i timmen dygnet runt med dubbla infarter samt att man ger insulin fastande, vilket kan vara ganska obehagligt.
Vi skulle kallas till någon gång i oktober fick vi veta.
För någon vecka sedan hörde vi av oss och undrade hur det gick och de var helt oförstående. Ni får en kallelse till oktober, ungefär som att det var år till dess.

Idag kl 08.30 när barnen hunnit till skolan och vi till jobbet så ringer de.

Kan ni komma in för inläggning nu på en gång?

Det kallar jag framförhållning på hög nivå!

Nu är Max och jag ganska överens om att vi inte vill rycka T från skolan till en oförberedd och obehaglig sjukhusvistelse.

Sköterskan blev förvånad över vårt nej.

-"Då får jag väl anteckna här att ni är sådana som måste ha förvarning!"

Ja tack och gärna litet mer än tjugo minuter innan inläggningen.

Det ska böjas i tid!

Igår var vi med pojkarna och lät dem prova på pingis för fullständiga nybörjare 6-7åringar.

Det är skönt att se att det finns ansvarsfulla föräldrar som tar sina 6-7 åringars idrottsliga karriär på allvar.
Det började redan i kön till inskrivningen. H och T stod lite blygt i kön till inkrivningen. När ett par föräldrar kommer in försent med sin son och knuffar honom förbi kön längst fram. -"Det här är NISSE!!!" (eller vad han nu hette).

Nåväl, sedan tar Nisses föräldrar och bänkar sig i de soffor som är längst fram närmast träningen. För att vara säkra på att inga andra föräldrar ska se sina små telingar(som de kanske av någon outgrundlig anledning skulle kunna vilja), sätter sig mamman på karmen till soffan och lägger ut benen över soffplatserna.

Under träningen kommenterar högt de de av de andra barnens (som skulle kunna utgöra ett hot mot Nisse) idrottsliga förtjänster i relation till NISSES.

De skriker över "rinken" till Nisse. - "Du lyssnar ju inte på vad tränaren säger!"
-"Koncentrera dig istället" -"Slå inte bollen så högt"

När träningen är slut får Nisse inte byta om med de andra pojkarna i omklädningrummet. Han får stå utanför i den kalla foaljèn. Kanske vill de inte ta risken att de andra pojkarna har någon infektion som kan fördröja NISSES pingiskarriär? Kanske är föräldrarna stressade? Där i foaljèn står ialla fall en främmande tant (jag ) och väntar, så det är ju inte direkt diskret heller. Ombytet sker under förhör om tränarens namn, vilket är bra och ha för att ringa och få tips och för att förhöra sig om NISSES framsteg. Nisse kan inte minnas tränarens namn, varför mamman lämnar NISSE halvt ombytt och springer och letar upp tränaren.

Det sista jag hör är mammans instruktioner till NISSE om hur han ska träna hemma i veckan och ett konstaterande. -"Nästa vecka åker vi hit tidigare , så du kan träna innan det börjar"

Inser vilken slapp inställning jag har till detta.
Jag är tacksam varje dag över att mina barn lever. Jag som trodde att syftet med barnidrott var att barnen skulle ha kul och kanske hitta ett intresse på livets smörgåsbord.