Leta i den här bloggen

söndag 29 augusti 2010

Oftast skulle jag vilja tillbringa mer tid med barnen, känner att resvägarna till jobbet, tjafset om allt från kaffekoppar till arbetsuppgifter är tärande. Jag längtar hem.
Men det finns tillfällen då jag längtar tillbaks till jobbet också. Kanske skulle vi kunna ha randiga koppar på mittenvåningarna?






Det syns inte på bilderna men H har precis burit ut ett mjölkpaket och spillt över de ej tvättbara soffkuddarna och mina nedslitna gardiner. Bakom kameran ligger deras aukustiska gitarr som dels har blivit fylld av blilar och gubbar och dels använts som bro mellan utslängda soffkuddar.

lördag 28 augusti 2010

Ett riktigt problem

På mitt jobb har man börjat byta ut engångsmuggarna för kaffe till porslin. Vi har fyra våningar och de två understa våningarna har fått vita koppar och de två översta våningarna svarta muggar. Tillsammans med muggarna kom ett instruktionsmail om vilka våningar som har vilken färg. Att muggarna inte är personliga, utan måste diskas och ställas tillbaks efter varje användning. Muggarna får under inga omständigheter lämna våningsplanet med undantag för de vita kopparna som hör till undervåningarna där det finns diskmaskin.

Någonstans har någon suttit på betald (förmodar jag)arbetstid och tänkt ut detta.

Det tycker jag är fascinerande.
I kaffekön råkade jag yttra det till en kollega som ett skämt, varpå tre andra kollegor inklusive chefen högg.

-" Tycker du att det är konstigt?" "Det är inte orimligt att man håller reda på sin mugg"? -Hur svårt är det att bära tillbaks muggen och diska"? -"Har du inte större problem än att klaga på att du måste diska?"

Samtidigt som jag kämpade för att inte se ut som en fågelholk av förvåning, bedyrade jag (inte ironiskt på något sätt) att detta var det största problem jag ställts inför i hela mitt liv och att jag tyckte att man skulle sätta upp videobevakning för att kontrollera att ingen gjorde fel och misskötte förtroendet med den stora muggfrågan.
Så nu är jag känd som den bekymmerslösa. Och jag är inte populär.

På något sätt anser jag att problemet med kaffekopparna hör till arbetslivet, det är något som uppstått på alla arbetsplatser jag någonsin varit på (och det är inte jag för jag diskar faktiskt min mugg) Jag kan inte se att det borde vara ett stort bekymmer. Blir de ett stort problem kanske arbetmiljön i stort skulle ses över?

onsdag 25 augusti 2010

Det där med cancern då?

Den här bloggen handlar mindre och mindre om cancer.

Någonstans tar den mindre och mindre plats i våra liv (även om den alltid finns där i bakgrunden). Ibland kan det ha gått en vecka utan att jag tänkt på den. Jag söker inte längre information på samma sätt. Tidigare kunde jag vara uppe hela nätterna och googla Pubmed på nya rön. Det händer väldigt sällan nu.


Förstahandsvalet när jag skaffar en bok är inte längre "myelodysplastic syndromes and secondary acute myelogenous leukemia" utan det blir kanske den senaste av Johan Theorin.

Cancern och oron kommer alltid lura i sin håla. Det finns en sårbarhet som har kommit med vetskapen att katastrofer faktiskt händer oss. Det räcker med minsta sak, ett blåmärke, en dålig dag, ett rutinbesök på sjukhuset för att det ska blåsa upp igen.
För några veckor sedan var det outhärdligt, såpass att jag började ta antidepressiva igen. De hjälper faktiskt men kanske är det att återigen skjuta upp något man borde ha hanterat för länge sedan?

Hur som helst är det skönt att ormen just nu i alla fall lurar långt inne i sin håla.

Dagens fråga


Det är tur att man är en skicklig fotograf! En bild säger mer än 1000 ord- frågan är bara vad? (Själv har jag ingen aning)

lördag 21 augusti 2010

Tro det den som vill

Har tittat på en BBC dokumentär om vår dygnsrytm och biologiska klocka. (22 min in i programmet) Enligt den kan det vara viktigt att ta cellgifter vid rätt tidpunkt för att både göra minst skada på normala celler och för att ge största möjliga effekt.


Om det inte finns några andra variablar kanske det är något att testa?

fredag 20 augusti 2010

Don efter person?

Det är kul det där med presenter från mannen i ens liv.

Blommor är uppskattning, även om det kanske är litet fantasilöst
Choklad visar på att han unnar en njutning.
Sexiga underkläder, visar att han vill ha en.

Men hur ska jag i såfall tolka dessa som jag fick av Max?

torsdag 19 augusti 2010

Kalasproblem

Är småbekymrad. Det hann inte gå många dagar i skolan innan det klassiska problemet dök upp.

Sex barn kom från Ts dagisavdelning till samma klass, tre pojkar och tre flickor. Det har känts som en bra grupp. Under inskolningen har jag uppfattat tre av förälraparen tacka ja till ett kalas hos en av flickorna.

T är såvitt jag vet inte bjuden, kanske är han ensam om det bland de här sex? Eller har vi missat något? Har det blivit något missförstånd?

Vi har alltid bjudit hela gruppen på kalas och någonstans käns det som att man brukar bjuda dem man själv varit på kalas hos?

Nu vet inte T något om detta utan är glad över och trivs i skolan. Det är jag som går runt och morrar för mig själv.

Nåja vad är väl en bal på slottet...

tisdag 17 augusti 2010

Öronfetisch

När man inte gör så mycket mer än att gå till parken och till den lokala Vivobutiken, blir ens värld snabbt ganska liten.

I parken sitter jag och stirrar på barns öron, bedömmer deras färg. Det kan nog bli ett ganska närgånget stirrande, ungefär som en galen kvinnlig pedofil med öronfetish eller något.


Kommer ert barn hem från parken och berättar om en rund stirrande liten tant, då var det kanske jag.

-"Öron ska vara röda" sa den första doktor som tog oss på allvar.

Efter flera års öronstirrande, måste jag nog korrigera honom litet.
En del barn har röda öron, framförallt om det är varmt och de springer runt, annars spänner många inom en rosa till beige nyans. Kanske får jag helt enkelt backa på min öronteori och bekämpa min fetisch effektivare i fortsättningen.

Får man lämna in dammsugaren i tunnelbanan?

Letade efter ett papper då en anteckning från dagis november 2008 föll ut ur en pärm.

Ett samtal på dagis mellan H och bästa kompisen K.

H. -"Min pappa tar alltid den blåa bilen"
K. -"Är den vita bilen din mammas"?
H. -"Pappa äger allt utom Tomas. Tomas är vår dammsugare, men den är trasig nu så mamma äger ingenting"

Det var ju skönt att jag ialla fall fick äga dammsugaren!
Undra på att personalen tittat medlidsamt på mig under tiden på dagis!

måndag 16 augusti 2010

Ett nytt kliv

Det är snart tre år sedan vi fick besked att T troligen bara hade 2 månader kvar att leva.

Idag följde jag honom till skolan...



Att fantisera om att skriva de här orden är litet vad som hållt mig uppe. Min positiva affirmation. När allt varit mörkt har tanken ändå funnits där. Tänk om jag får se honom börja skolan?

Nu har jag nått änden av min tidshorisont.
Just nu famlar jag för att orientera mig i tiden, att hitta ett sätt att omdefiniera framtiden. Jag vill hitta en nästa hållplats att föreställa mig.

söndag 15 augusti 2010

Kreativitet

Ingenting får man ha ifred!

Okej, de var ett felköp. Alla som känner mig vet att jag inte använder dem. I sanningens namn tycker jag att det ser rätt töntigt ut. Men detta var inte riktigt vad jag tänkt mig.

lördag 14 augusti 2010

Ganska tveksamma som mördare

Killarna vill inte gärna vara i trädgården- Det är mördarsniglar där säger dom

Själv tycker jag att jag kan ta risken. Faktum är att det är en ungefär lagom dramatisk upplevelse för en fullblodsneurotiker som jag.

Att sitta i trädgården och vänta med spänning på den första riktiga mördarsnigeln.

Att mäta ett samhälle efter hur vi behandlar våra gamla och svaga

I mitten av juli blev min mammas man sedan 8 år påkörd av en cyklist. Han föll illa och fick en hjärnblödning, blödningen gjorde att han inte kunde få sina blodförtunnande, vilket ledde till en blodpropp i hjärnan. Han började vägra all behandling. Och har fått bli så uttorkad att hans liv inte längre går att rädda.

Kanske är det ok, det är en gammal man, vars livskvalitet har hängt mycket på hans självständighet, men.

Under de här veckorna har han flyttats 5 ggr,nu senast till ett servicehus, efter biståndsbedömning osv. Han flyttades i torsdags, trots att det är troligt att han inte ens kommer att överleva helgen.

I och för sig har servicehemmet fördelen att han får eget rum, han slipper dö tillsammans med tre andra pateinter. Det här förvånar mig också, eftersom sjukhuset prioriterade att ha kvinnor i eget rum.

Om han nu nödvändigtvis skulle flyttas för att dö. Varför inte hem till sitt eget hem, med stöd av hemsjukvård, vänner och anhöriga?

Varför rycka och bråka så med någon som kämpar för att komma till ro?

torsdag 12 augusti 2010

Oron försvinner aldrig


Den tar sina pauser och återvänder. Just nu är den hemsk. Tycker T är trött och blek. En blekhet bara jag ser. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna slappna av igen?

söndag 8 augusti 2010

De sjukaste överlever

Provocerande titel men...
Så heter en bok som är helt fantastisk om man som jag ofta funderar på det där med gener och sånt.

Hursomhelst författarens hela tanke är att evolutionen är en noggrann designer, såpass noggrann att inga sjukdomar finns av en slump. Om en sjukdom finns kvar genom generationer så finns det en vinning med den. Antingen så att den sjukdomsframkallande genen historiskt inneburit en tillräckligt stor fördel för individen, eller i och för sig att sjukdomen (bakterien,parasiten, viruset) själv lykats väldigt väl.

Han ställer frågor som: Varför är typ 1 diabetes så mycket vanligare i norra Europa? Tar en tur över skogsgrodor som överlever hårda vintrar med hjälp av extremt högt blodsocker för att landa i en hypotes om den senaste istiden och evolution.

Det har hela tiden varit min fundering kring cancer också. Någonstans om inte annat så evolutionärt finns det en fördel med cancer. Frågan är bara vilken?

(En helt egen iaktagelse, som säkert är slumpmässig, är att de personer jag mött med cancer ofta varit oerhört kreativa)

De senaste åren har jag ägnat en stor del av min tid att läsa allt jag kommer över om cancer i allmänhet och leukemi i synnerhet. Några saker att fundera över finns det.

Varför t.ex.:

*Cancer förekommer hos alla djurarter man kontrollerat, (inklusive haj som relativt ofta får leukemi)
*Det är en oerhört gammal sjukdom. Man har hittat fossil av diosaurier med hjärntumörer.
*Vissa cancerformer är vanligare i vissa folkgrupper, ex Burkitts lymfom som i högre utsträckning drabbar svarta.
*Cancerrisken ökar med stigande ålder men näst vanligast är det hos barn. Unga vuxna är mindre drabbade.
*Vissa cancerformer vet man har koppling till vissa virus, ex EBV(körtelfeber) och vissa typer av lymfom (samtidigt har cirka 90% av alla vuxna världen över varit utsatta för just EBV).
*Vissa ämnen eller företelser ökar risken för cancer. Bensen-AML Strålning - i princip all cancer. Radon -Lungcancer o.s.v.
*Det verkar som att det finns en viss ärftlighet. För vissa typer av bröstcancer är det helt klart, men kanske även när det gäller viss leukemi även om det inte är klarlagt. (Jag har under våra år med cancer stött på 4 olika personer som utvecklat MDS eller AML, där en far eller morförälder haft ALL. Med tanke på att det ändå är rätt ovanliga sjukdomar och att jag ändå inte träffat så många, käns det väl mycket för att vara bara slump)


Enligt författaren (som tar en tur över stressad majs) så finns det också saker som talar för att en organism i obalans (på grund av snabb utveckling, åldrande, strålning, ämnen, virus etc)har förmåga att beställa mutationer till de platser där de skulle kunna göra mest nytta(något som om det stämmer skulle kunna förklara varför cancer oftare drabbar vissa organ).

Kanske är det så enkelt att vissa av oss ärver en ökad benägenhet att kasta mutationstärningen i perioder av kroppslig stress? Och att det i sig inte i allmänhet behöver vara negativt? Dåligt självklart om det innebär cancer, men ganska fiffigt om du lever i tropikerna och en glaciär kommer glidandes.

Kanske är det också så att det eviga spelandet på evlutionslottot har givit de här personerna en ökad chans att anpassa sig till nya förhållanden, att snabbt förstå problemet och sätta in en lämplig åtgärd? Kanske är den iaktagelse jag gjort att cancerdrabbade mer än genomsnittet är kreativa och innovativa i viss mån riktig?

Kanske å andra sidan är det helt uppåt väggarna? hursomhelst så är det mycket sånt här jag grubblar över.

lördag 7 augusti 2010

Det är ju mobilen som räknas

Jag gillar verkligen reklamen för 3. Den känns så realistisk och inte alls ytlig.

http://www.youtube.com/watch?v=Wfku0rIliIw

http://www.youtube.com/watch?v=jIn2r3o7fhY&feature=related

Som kvinna känns det ju självklart att man väljer att följa med den man som har den snyggaste mobilen!

Barncancersmycken och änglar

Har en liten fundering och en vädjan.

På Gotland i år såldes i vartenda bod och stånd dels barncancerfondens gamla "hopesmycke" (både med hopetexten och andra texter.) Och exakta kopior av änglarna som Evelinas mormor m fl från BCF södra gör. Vad jag förstår hade inte dessa ett dyft med barncancer att göra.

Funderingen är om något av dessa smycken är "skyddade" i designen?
Vädjan är att faktiskt kontrollera vems smycken man köper.

tisdag 3 augusti 2010

Semester i bilder

Tänk er två vuxna efter en stor kris i livet.
Den ena trött efter att ha kuskat runt Sverige och Dannmark med två små barn i 14 dagar.
Den andra trött efter att ha jobbat och snickrat i hettan, och trött efter en mardrömsresa, med storm och inställda båtar på 24 timmar till Gotland.
Tänk er en pågående oro och konflikt, som blossat upp och blivit akut.
Tänk er en tonåring med pojkvän som drömmer om att ligga på stranden och ha den perfekta semestern.
Tänk er två små bröder på resande fot och alla grejer de samlat på sig.
Tänk er en liten rätt primitiv stuga om 45 kvm på landet, med alla de små pojkarnas saker inklusive soffkuddar, stenar, sängmadrasser osv utlängt på golvet.
Tänk er att den varmaste sommaren i mannaminne plötsligen förvandlats till ihållande regn och storm.
Tänk er sex sura människor, varav två supebesvikna tonåringar sitta inne i röran och försöka komma överens.
Tänk er en överbeskyddande mamma som vaknar varje natt badande i svett efter att ha drömt att T får ett andra återfall och inte överlever.

Det var vår gemensamma semester i ord. I bilder däremot ser det ju rätt idylliskt ut!
























(Grannens träd hade rasat över vårt hus hemma i ovädret)

En ensamsnickares vardag

Max och jag har länge bråkat om pojkarnas rum. Max hade byggt en gigantisk "bur" bestående av en Mörrum säng mitt i rummet med ytterligare en plattform påbyggd, spjälsängssidor bundna i rep runt det hela. Alla saker som pojkarna fått som "tröst under Ts sjukdom i backar under.

Saker överallt. Detta rum och denna enorma "våningssäng" har blivit symbolen för alla våra konflikter.



Med påbörjad tapetsering bakom





Det gamla tapeten (inte något fel på den eller så)

Max har ansett att det är bra som det är och jag..... (lämpar sig inte i skrift)

Mitt i sommaren satte jag igång mitt livs första renoveringsprojekt,egentligen skulle det ha varit klart betydligt tidigare men köksskåpen som inhandlades på HTHs Webshop och levererades via Bring tog 6 veckor att leverera. (en helt normal tid för ett bud tycker jag, det är ju inte så att jag själv hade kunnat göra det fortare med min cykel eller så).

Max blev skitförbannad över mina renoveringsplaner. Han åkte iväg på sin planerade semester med ungarna i vredesmod och lämnade mig med rummet.
-"Jag förväntar mig att det är klart och att ungarna har fungerande sängar när vi kommer tillbaks!" "Och inga hål i väggen elelr så"!

Själv tänkte jag att - "Hur svårt kan det vara?" "Allt går att hitta på Internet".

Hela sommaren med dryga 30 grader har jag ägnat åt jobbet på dagtid och mina hemliga snickerilaster på kvälls och nattetid.






Mönsterpassning är kanske inte min grej
Mitt nyfunna renoveringstips är att inte vara SÅ noga med förarbetet. 4 dagar ägnade jag åt att ta ned och slipa bort all tapet sedan 40-talet, bara för att inse att det hade blivit snyggare om den gamla tapeten i stort sett fått sitta kvar under.



Istället för regel i väggen



Förtvivlat kaos överallt

Samma dag som min semester äntligen började kom ovädret. Själv lämnade jag kaoset och åkte till Gotland och mötte resten av familjen.

På något naivt sett trodde jag att det skulle lösa sig. Har sett för många arga snickaren och liknande.

När vi kom hem hade i huvudet jag den där melodin som spelas när "familjen återvänder" och får se sitt nystylade hem.

Nu har jag lärt mig att så funkar det inte riktigt i verkligheten, tyärr.

Till sist blev det någotsånär klart. Och Max var inte så arg som jag varit rädd för.