Oftast skulle jag vilja tillbringa mer tid med barnen, känner att resvägarna till jobbet, tjafset om allt från kaffekoppar till arbetsuppgifter är tärande. Jag längtar hem.
Men det finns tillfällen då jag längtar tillbaks till jobbet också. Kanske skulle vi kunna ha randiga koppar på mittenvåningarna?






Det syns inte på bilderna men H har precis burit ut ett mjölkpaket och spillt över de ej tvättbara soffkuddarna och mina nedslitna gardiner. Bakom kameran ligger deras aukustiska gitarr som dels har blivit fylld av blilar och gubbar och dels använts som bro mellan utslängda soffkuddar.

Ett riktigt problem

På mitt jobb har man börjat byta ut engångsmuggarna för kaffe till porslin. Vi har fyra våningar och de två understa våningarna har fått vita koppar och de två översta våningarna svarta muggar. Tillsammans med muggarna kom ett instruktionsmail om vilka våningar som har vilken färg. Att muggarna inte är personliga, utan måste diskas och ställas tillbaks efter varje användning. Muggarna får under inga omständigheter lämna våningsplanet med undantag för de vita kopparna som hör till undervåningarna där det finns diskmaskin.

Någonstans har någon suttit på betald (förmodar jag)arbetstid och tänkt ut detta.

Det tycker jag är fascinerande.
I kaffekön råkade jag yttra det till en kollega som ett skämt, varpå tre andra kollegor inklusive chefen högg.

-" Tycker du att det är konstigt?" "Det är inte orimligt att man håller reda på sin mugg"? -Hur svårt är det att bära tillbaks muggen och diska"? -"Har du inte större problem än att klaga på att du måste diska?"

Samtidigt som jag kämpade för att inte se ut som en fågelholk av förvåning, bedyrade jag (inte ironiskt på något sätt) att detta var det största problem jag ställts inför i hela mitt liv och att jag tyckte att man skulle sätta upp videobevakning för att kontrollera att ingen gjorde fel och misskötte förtroendet med den stora muggfrågan.
Så nu är jag känd som den bekymmerslösa. Och jag är inte populär.

På något sätt anser jag att problemet med kaffekopparna hör till arbetslivet, det är något som uppstått på alla arbetsplatser jag någonsin varit på (och det är inte jag för jag diskar faktiskt min mugg) Jag kan inte se att det borde vara ett stort bekymmer. Blir de ett stort problem kanske arbetmiljön i stort skulle ses över?

Det där med cancern då?

Den här bloggen handlar mindre och mindre om cancer.

Någonstans tar den mindre och mindre plats i våra liv (även om den alltid finns där i bakgrunden). Ibland kan det ha gått en vecka utan att jag tänkt på den. Jag söker inte längre information på samma sätt. Tidigare kunde jag vara uppe hela nätterna och googla Pubmed på nya rön. Det händer väldigt sällan nu.


Förstahandsvalet när jag skaffar en bok är inte längre "myelodysplastic syndromes and secondary acute myelogenous leukemia" utan det blir kanske den senaste av Johan Theorin.

Cancern och oron kommer alltid lura i sin håla. Det finns en sårbarhet som har kommit med vetskapen att katastrofer faktiskt händer oss. Det räcker med minsta sak, ett blåmärke, en dålig dag, ett rutinbesök på sjukhuset för att det ska blåsa upp igen.
För några veckor sedan var det outhärdligt, såpass att jag började ta antidepressiva igen. De hjälper faktiskt men kanske är det att återigen skjuta upp något man borde ha hanterat för länge sedan?

Hur som helst är det skönt att ormen just nu i alla fall lurar långt inne i sin håla.

Dagens fråga

Det är tur att man är en skicklig fotograf! En bild säger mer än 1000 ord- frågan är bara vad? (Själv har jag ingen aning)

Tro det den som vill

Har tittat på en BBC dokumentär om vår dygnsrytm och biologiska klocka. (22 min in i programmet) Enligt den kan det vara viktigt att ta cellgifter vid rätt tidpunkt för att både göra minst skada på normala celler och för att ge största möjliga effekt.


Om det inte finns några andra variablar kanske det är något att testa?

Don efter person?

Det är kul det där med presenter från mannen i ens liv.

Blommor är uppskattning, även om det kanske är litet fantasilöst
Choklad visar på att han unnar en njutning.
Sexiga underkläder, visar att han vill ha en.

Men hur ska jag i såfall tolka dessa som jag fick av Max?

Kalasproblem

Är småbekymrad. Det hann inte gå många dagar i skolan innan det klassiska problemet dök upp.

Sex barn kom från Ts dagisavdelning till samma klass, tre pojkar och tre flickor. Det har känts som en bra grupp. Under inskolningen har jag uppfattat tre av förälraparen tacka ja till ett kalas hos en av flickorna.

T är såvitt jag vet inte bjuden, kanske är han ensam om det bland de här sex? Eller har vi missat något? Har det blivit något missförstånd?

Vi har alltid bjudit hela gruppen på kalas och någonstans käns det som att man brukar bjuda dem man själv varit på kalas hos?

Nu vet inte T något om detta utan är glad över och trivs i skolan. Det är jag som går runt och morrar för mig själv.

Nåja vad är väl en bal på slottet...