En liten kompis

Idag har T för första gången någonsin hem en liten kompis i vårat kaos, med bygge, gipsskivor stök och en H som kan vara VÄLDIGT envis och dominerande.

Jag är nervösare än om kungen skulle vara på besök... Och Max verkar inte bry sig, går runt i morgonrock och pratar bitterhet kring bygget och politik precis som att det var en helt vanlig lördag!

Det här känns så viktigt. Tänk om T blir retad. Han är redan utsatt för att han är så liten. Och som vi har haft det har han aldrig haft någon kompis förut....

Skoltrassel 2

Vi har på senare tid fått en hel del problem med att H bråkar i skolan. Vid något tillfälle har han t.om varit våldsam. Det är för oss väldigt främmande. Speciell har han väl alltid varit och envis, men aldrig våldsam. I går kom jag att fråga honom om personalen i skolan, eftersom jag hört ett otrevligt rykte. Ja mamma A kan t.ex ta och vrida om min arm bakom ryggen (visar ett polisgrepp). Jag - oj vad hade du gjort då? H - jag hade nyst i matsalskön utan att hålla för munnen. Jag - men när hände det här? H - det var förra terminen. Så nu står jag här. Spontant vill jag ställa till ett herrans liv, samtidigt hände det för kanske nästan ett halvår sedan. Man ska inte få armen omvriden för att man nyser(Såvida man inte gör det ogenerat inne på CAST), man ska inte få armen omvriden alls! Framförallt ska inte en vuxen pedagog ge sig på en sjuåring! Inte undra på att han börjar anamma ett sånt beteende själv. Samtidigt är han beroende av trygghet. Och att byta skola känns som att rycka upp honom och straffa honom för att han äntligen berättat. Att konfrontera fröken känns frestande, men jag har ju ingen koll på om H straffas för det. Jag måste ju fortfarande lämna honom och gå till jobbet. Och kan man straffa någon för att den nyser, vad kan man då göra för att den orsakar reellt obehag?

Skoltrassel

H har slagit en flicka i skolan. Eller rättare sagt har han tagit en annan pojkes arm och slagit henne med, enligt H efter den pojkens uppmaning att hon skulle ha stryk. Jah skäms en del för min reaktion innan jag visste vad det handlade om var att bli så aggressiv att jag inte kände igen mig själv. Jag är så trött på denna skolas pedagogik. I stort sett varje dag vid hämtning så är det en offentlig redogörelse över dagens dumheter. H är en illbatting. Så är det. Han har också svårt att hitta nivån på vad som är acceptabelt och vad som inte är det, så jag försvarar inte hans handlingar, men när fröken med ett par flickor i klassen schavotterar honom offentligt för att han slagit med en pinne på en glasflaska(en händelse som han beskriver med att han plockat upp flaskan för att kolla panten, fått flaskan sliten ifrån sig av kompisen som krossat den mot en sten, varpå H slagit med pinnen på den). När han ständigt blir förnedrad av den typen av offentliga anklagelser. Den andra pojken fick inte någon tillsägelse alls. Och i detta fall kan jag vara mycket säker på att jag fått sanningen. H har nämligen haft pantsamlande som närmast en fixering över sommaren. När den typen av händelser presenteras i stort sett dagligen då har jag taggarna utåt. Det var bara synd att det skulle brista innan jag fått veta att just denna gång handlade det om något jag absolut inte kan tolerera. Så jag skäms över just denna händelse och min reaktion, samtidigt är jag heligt förbannad på att skolans pedagogik uppenbarligen understiger vad en genomsnittlig guldfisk presterar.

som äpplen och päron

Angående att någon av hantverkarna stulit allt vi hade av värde.

T - De har stulit mina pengar, nu kan jag inte köpa det där tåget jag har sparat till....

H - Han stulade dina smycken mamma. Och satt bara på toaletten och jobbade ingenting. Det är för att man kan behöva gå på toaletten om man äter knark, och det tar slut. Men jag ska ersätta dig. Det var hemskt dyrt så jag kanske måste jobba i tio år sen ska du få rubiner och diamanter...

(naturligtvis kommer vi att ersätta ungarna i första hand när vi får möjlighet, men jag blir ledsen över att H i första hand vill ersätta mig, att han väl ser det som ett försök att göra något bra igen)

I morgonbitti kommer chefen för vårt byggbolag. Jag tycker att det är så jobbigt. Han verkar rätt aggresiv och svår att ha att göra med. Jag är ju så arg på dem att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min lösning på det brukar vara att gråta. Och jag vill inte det jag vill få ur mig allt jag är uppröd över.
-Att de lovat runt och hållt tunt. Vi har levt i ett totalt kaos i flera månader, bara för att de påbörjat något som de sen inte haft yrkesfolk att fortsätta med.

- Att de håller på att förstöra hela vår utbyggnad och det befintliga huset med sin oerhörda nonchalans.

-Att de är ett skämt - De har t.e.x debiterat 80 timmar snickare för att sätta upp ett färdigmonterat kök på färdigplyfat och gipsat underlag. et är tolv skåp som satts upp av två snickare under en vecka. Det är ofattbart långsamt. Och de säger sig vara ett seriöst bolag.

Jag vill få fram frågan om de står för hur de skött arbetet för oss. Är det deras policy? Skulle de se det som reklam om jag publicerade vilket företag det rör sig om här?
Fast jag tycker att det är jobbigt. Jag är en snäll, ärlig och trevlig människa. Jag vill att andra ska vara det också! Jag vill inte behöva strida hela tiden. Varför kan inte bara andra vara som jag?

Pinsamt

Dottern menar att jag var pinsam i förra inlägget. Pinsam som inte förstår. det där med ettor och nollor.
"Mamma- o är lika med ström av och 1 lika med ström på. Om du och jag har kommit överens om vad olika blinkningar betyder kan jag ju stå en bit i från dig och ge dig information med bara en ficklampa. Det är inget övernaturligt med det.
Så okej nu förstår jag det där med blåtand

Kapten blåtand och det övernaturliga

Jag har alltid varit något av en agnostiker och även en skeptiker. Trots att jag själv haft upplevelser på tvivlar jag. Jag menar hur skulle det egentligen gå till?
Så i somras fotade dottern T på klipporna med sin mobil. Jag ville ha egna ex av bilderna. Dottern lägger sin mobil nära min och trycker på en knapp och efter det att även jag tryckt på en knapp ligger kopior av hennes foton i mitt fotoalbum. För dottern är detta helt normalt, även om inte hon heller kan förklara hur det går till.
Så kan jag inte låta bli att fundera över om bilder kan hoppa genom luften mellan två mobiler, varför skulle de inte kunna göra det mellan två människor? Jag kan egentligen inte se varför det skulle vara svårare?
I framtiden antar jag att hela hårddisken kommer kunna föras över via blåtand. Och varför då inte själen eller människans hårddisk? Isåfall betyder det att vi kan flytta själen utanför kroppen. Frågan är om en själ utanför kroppen behöver den, eller om den kan leva vidare av sig självt med någon annan energi?
Jag är ändå fortfarande en tvivlare. Å andra sidan är jag inte helt säker på att jag tror på kapten Blåtand heller!

(En hel del av er har säkert greppat nu att det där med teknik inte är min starkaste sida, men även om jag inte har förstått kvarstår frågan): Varför skulle det vara så konstigt om en del människor har sådana hjärnor som redan kan det vi idag (på något sätt) skapat genom teknik?