Leta i den här bloggen

onsdag 14 december 2011

Att bara se en sak

Har det bara gått en månad sedan jag skrev här sist? Käns som att det var år sedan.

Snart är det jul och jag känner att jag bara skulle vilja ta en paus, gömma mig under en filt och inte komma ut förrän livet var lättare. De senaste månaderna hr varit rätt kärva. Jag önskar att jag någon gång kunde få bli fri från all oro.

Med T är det bra, han är pigg och glad och håller fanan högst i familjen som alltid. Han hostar visserligen igen, men har haft en kort paus från det. Självklart ska det utredas, men med hans energi är det inte ett riktigt akut problem. (sen är frågan om det faktum att han är så frisk i förhållande till oss andra, beror på ett eg slött immunförsvar men hursomhelst så verkar han pigg)

Det är H som gör mig riktigt orolig. Han har varit trött och håglös hela hösten. Vid allhelgona förvärrades det han fick hög feber och sedan dess har han inte varit frisk. Man har konstaterat att han behöver ta bort mandlarna och "polyperna" inget konstigt med det egentligen. Han snarkar och andas tungt på nätterna, vilket ju kan göra en trött.  Frågan är bara varför tröttheten visar sig nu? Han har kämpigt att hänga med i skolan och en del saker antyder att han blir retad av den enda kompis han någonsin haft, men han berättar aldrig något spontant. På förfrågan säger han att "bästisen" och hans nya kompis, retar honom och att om han försöker tala med något annat barn (vilket han sällan gör) så går de till det barnet och säger att "H har sagt att du är dum." (Såvitt jag känner honom så talar han aldrig illa om någon annan det intreserar honom inte och han förstår inte vitsen med att tala om någon annan) När jag varit med i skolan ser jag att de andra barnen behandlar honom som en möbel. Han deltar, vad jag ser inte i någonting tillsammans med de andra. Till stor del för att han inte vill/orkar eller inte förstår vad de gör. De andra barnen har disco och han sitter ensam och ritar. De andra barnen leker med "blades" och han sitter brevid och bygger torn då och då lånar han ut sin "blade" till de andra, men han deltar inte. Det här är i och för sig inget nytt, men det har ju inte direkt förbättrats. Att ha det jobbigt i skolan kan ju självklart också göra en trött och är ett jättebekymmer i sig. Vi har kontakt med skolan och skolhälsovården och jag hoppas att de kan stötta honom i denna del, men han måste ju orka fysiskt.

Sen kommer alla dessa infektioner. Halsoperationen fick ställas in för den han hade  allhelgona, även om operationsdagen var den friskaste dag han haft under hösten. I slutet av november blev han akut dålig igen och streptokocker och en eventuell halsböld kontaterades. Operationen fick ställas in igen. Efter 10 dagars penicillin var han nästan sig själv, men bara två dagar senare fick han hög feber, huvudvärk och hosta. Eftersom jag fick klara influenassymptom samma dag, har vi ännu inte sökt för att se om streptokockerna kommit tillbaks. Arbetshypotesen är influensa, men blir han inte piggare efter idag så blir det vårdcentralen igen.

Det finns som ni ser massor med  förklaringar varför han är trött och hängig, men det enda jag ser är leukemi.

Trötthet är ett rött skynke för mig. Återkommande infektioner också. Här är jag ganska farlig, risken finns att jag missar annat, att jag ser fel saker. Han behöver hjälp med sin nattliga andning. Han behöver hjälp med att finna sin plats i skolan. Han kanske behöver ytterligare en pencillinsort för streptokockerna?

Varför tror jag då bara att han har leukemi? Är det det dåliga samvetet för att han donerat benmärg? Det dåliga samvetet för hur försummad han blev när T var sjuk? Är det så att jag byggt upp en vana vid en viss mängd oro för just cancer som måste ha sitt utlopp, om inte på T så på mina andra barn?

Känner ni igen det här? Att oron för ens friska barn också öker efter det andra barnets sjukdom?

7 kommentarer:

  1. Hej. När jag läser vad du skriver så ser jag en kärleksfull stark kämpande mamma som gör allt för sina barn. Din oro har jag mer än 110% förståelse för och ge inte upp förrän ni fått en riktig utredning av vad som fattas T. Som ängla mamma till ett Leukemi barn så hade jag gjort precis som du om allt hade börjat om igen. Jag tror att den ständiga oron alltid kommer att finnas för våra andra barn och även för kommande barnbarn. Ta hand om er och kämpa på. Mina varmaste tankar och styrke kram till er./ Cilla ,Evelinas mamma

    SvaraRadera
  2. Även om jag inte är mamma så förstår jag din oro. Den är naturlig, men kanske inte alltid så positiv. Jag oroade mig också, för min egen skull. Såg allt det där du skriver om, tröttheten, infektionerna och de enda slutsatsen jag kunde dra var återfall.

    Har ingen hjälp och inga tips att ge, bara min förståelse och min sympati. Rädslan finns där hela tiden och det är en ständig kamp. Ni reder ut vad som fattas H, och sedan tar ni det där i från. Det finns inte så många andra val. Jag finns här som "slaskburk" om du vill prata av dig på någon... Varm kram

    SvaraRadera
  3. Min äldsta tjej fick All när hon var två och nu har vi fem månader kvar av behandling. Har även en snart treårig flicka och jag kan inte låta bli att tänka i banorna Leukemi när hon blir extra sjuk eller klagar på benen. En söndag började hon helt plötsligt halta utan anledning (det var så det hade börjat) och jag var beredd att ringa vc dagen efter men det var borta då. Tror att har vi en gång upplevt att våra barn fått cancer så får man leva med den extra oron.
    Hoppas ni hittar anledningen och det inte ät någo allvarligt!
    Lycka till!
    Kram Cissi

    SvaraRadera
  4. Medvetenheten finns där alltid. Och man kan aldrig få tillbaka det liv man hade innan.
    Det är inte lätt att vara syskon i denna situation, och inte heller förälder till syskonen. Hoppas att allt är bra med dig och din familj!

    SvaraRadera
  5. Jag är ofta här inne och hoppas att du ska ha skrivit något. Allt gott önskar jag dig och din familj!

    SvaraRadera
  6. Det var länge sedan du skrev något här. Jag saknar dina kloka kommentarer och reflektioner.
    Hoppas allt är bra med dig och din familj!

    SvaraRadera
  7. En hälsning med förhoppning om att allt är bra!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.