Det är snart tre år sedan vi fick besked att T troligen bara hade 2 månader kvar att leva.
Idag följde jag honom till skolan...
Att fantisera om att skriva de här orden är litet vad som hållt mig uppe. Min positiva affirmation. När allt varit mörkt har tanken ändå funnits där. Tänk om jag får se honom börja skolan?
Nu har jag nått änden av min tidshorisont.
Just nu famlar jag för att orientera mig i tiden, att hitta ett sätt att omdefiniera framtiden. Jag vill hitta en nästa hållplats att föreställa mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vilken seger!:D. Härligt att du fick tappa fotfästet;). Kramar
SvaraRaderaHar funderat lite på vad för slags hållplats det skulle kunna vara? Studenten? Första fyllan? Första tjejen? Första jobbet?
SvaraRaderaEller behöver du kanske en egen hållplats? Ett bra jobb, nära hemmet? En rolig hobby? En resa? Boken du kommer att ge ut med dina klokheter? Bloggträffen som vi kommer att orka ordna?
Ser fram emot att träffa dig nästa gång jag är i storstan.
Kram.