Det där med cancern då?

Den här bloggen handlar mindre och mindre om cancer.

Någonstans tar den mindre och mindre plats i våra liv (även om den alltid finns där i bakgrunden). Ibland kan det ha gått en vecka utan att jag tänkt på den. Jag söker inte längre information på samma sätt. Tidigare kunde jag vara uppe hela nätterna och googla Pubmed på nya rön. Det händer väldigt sällan nu.


Förstahandsvalet när jag skaffar en bok är inte längre "myelodysplastic syndromes and secondary acute myelogenous leukemia" utan det blir kanske den senaste av Johan Theorin.

Cancern och oron kommer alltid lura i sin håla. Det finns en sårbarhet som har kommit med vetskapen att katastrofer faktiskt händer oss. Det räcker med minsta sak, ett blåmärke, en dålig dag, ett rutinbesök på sjukhuset för att det ska blåsa upp igen.
För några veckor sedan var det outhärdligt, såpass att jag började ta antidepressiva igen. De hjälper faktiskt men kanske är det att återigen skjuta upp något man borde ha hanterat för länge sedan?

Hur som helst är det skönt att ormen just nu i alla fall lurar långt inne i sin håla.