Att mäta ett samhälle efter hur vi behandlar våra gamla och svaga

I mitten av juli blev min mammas man sedan 8 år påkörd av en cyklist. Han föll illa och fick en hjärnblödning, blödningen gjorde att han inte kunde få sina blodförtunnande, vilket ledde till en blodpropp i hjärnan. Han började vägra all behandling. Och har fått bli så uttorkad att hans liv inte längre går att rädda.

Kanske är det ok, det är en gammal man, vars livskvalitet har hängt mycket på hans självständighet, men.

Under de här veckorna har han flyttats 5 ggr,nu senast till ett servicehus, efter biståndsbedömning osv. Han flyttades i torsdags, trots att det är troligt att han inte ens kommer att överleva helgen.

I och för sig har servicehemmet fördelen att han får eget rum, han slipper dö tillsammans med tre andra pateinter. Det här förvånar mig också, eftersom sjukhuset prioriterade att ha kvinnor i eget rum.

Om han nu nödvändigtvis skulle flyttas för att dö. Varför inte hem till sitt eget hem, med stöd av hemsjukvård, vänner och anhöriga?

Varför rycka och bråka så med någon som kämpar för att komma till ro?