Max och jag hamnar allt som oftast i konflikt om vad som ska sparas och inte. En del handlar om saker från släkt som inte längre finns i livet. Mycket handlar om saker från Ts sjukdomstid. Sprutor, mediciner, använda sonder, droppslangar...
De här sakerna tynger ned mig. Påminner om en tid jag vill glömma. Jag vill inte spara det utifall att. Jag vill hantera framtiden just i framtiden. Och det som har varit , har varit oavsett vad jag har i skåpen.
När det gäller minnessaker från släkten så funderar jag. Jag fascineras av tankar om vad som händer efter det här livet. I program med medium, har jag en känsla av att de ofta ber om just en sak som tillhörde den som ska kontaktas?
I en undersökning fick ett antal personer bära med sig ett blankt kort under en vecka. Korten var bara märkta med en magnetremsa för identifiering. Efter en vecka blandades korten och sedan skulle ett antal försökspersoner sortera korten till den de trodde hade burit det. Resultatet var bättre än slumpen. Kanske för vi ändå över någon form av energi till det som finns runt oss? I så fall kan man fundera över om energin är lika i en gammal använd sondslang, förknippad med sjukdom och rädsla som i en favoritsak, förknippad med glädje?
När T var som sjukast plockade jag ihop en kartong med saker som påminde mig så mycket om honom, saker som absolut inte fick förkomma!
Jag har fortfarande kvar hans första uppsättning med tappat hår.
(Har just läst om några som lät barnet ge det till fåglarna, för att de skulle kunna bygga fina bon, funderar över att göra likadant inom kort)
Funderar över mina egna saker. Finns det något jag äger som symboliserar mig? Något som de som överlever mig kan ge till ett medium för att jag skulle vilja ta kontakt?
Trist eller skönt? nog så finns det inget sånt för mig. Jag känner mig inte bunden till någon enda sak. De som kommer efter mig får göra bäst de vill med det jag hade.
(Eller , återvinn det gärna, men inte för min skull)
Nå här hemma lär vi fortsätta träta över vad som är bra att spara och vad som är minnen. Vad vi går framåt av och vad som tynger ned...
Det finaste jag någonsin läst om sorg och att minnas finns här: http://retrieverliv.blogspot.com/
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag kan nog tycka att man kan spara en del saker som är minnen men varför magasinera dem? De som ligger på vindar och i förråd kommer i stort sett aldrig att plockas fram och användas igen så vad är meningen med dem? Är det viktiga minnessaker så låt de stå framme och synas. Annars släng eller ge bort.
SvaraRaderaSåg på Simon & Tomas häromdagen och enligt Simon (om han nu är den brittiske) så finns inte förråd i Storbrittanien. Skönt va?:)
Varför inte gå med i facebook gruppen: Bortskänkes/mottages/ges/doneras?
oj vad jätteanonym jag blev. Det var jag Trixie som skrev det anonym inlägget ovan:)
SvaraRaderaPS försökte få tag i dig för att gå ut på en skön promenad idag men du var inte hemma. Hoppas ni gjorde nåt kul. Kram