Hoppas på ett gott friskt hoppfullt 2010 för er alla!

Mellandagarna har jag tillbringat på jobbet och lämnat Max ensam med pojkarna, vilket givit utrymme för smörgås till middag, vinterbad med pojkarna nakna rullandes i snön ute i -15 grader. Max har haft helt fria händer!

Bästa presenten kom i mellandagarna. H har sett mig gå på viktväktarna och gav ett bantarbrev med uppmaningen: Ät nyttigare mat!


Ett helt årtionde har passerat. För oss har det varit intensivt.

Sammanställer det för min egen skull, bara för att titta på när jag inte förstår varför jag känner mig trött ibland.

År 2000 Träffades jag och Max, efter det att jag levt ensam med min dotter i nästan 10 år.

År 2001 Böt jag från det jobb jag haft nästan hela mitt liv och började med något helt nytt.

År 2002 Sa jag upp min lägenhet, tog lån och köpte hus med Max.

Kombinerad inflytt och midsommarfest

År 2003 Föddes H. Efter bara 7 månader var jag gravid igen.


År 2004 Föddes T och en oro jag aldrig varit med om tidigare tog sin början. Redan från första dagen vakade jag över honom. Övertygad om att något dåligt skulle hända. Modersinstinkt eller ammingspsykos?


År 2005 Blev Max av med sitt jobb. Han fick ett tillfälligt jobb i Åtvidaberg och veckopendlade, med mig ensam med 3 barn hemma.





År 2006 Fick min mamma en stor stroke. Jag började jobba igen efer föräldraledigheten och T började bli tröttare och blekare i en förkylning som inte verkade gå över. Max får jobb med bara en timmes resväg. Skönt.


År 2007 Hamnade vi till sist inom vården med T. Efter en rad tester och prover i januari fick han diagnosen MDS RAEB 2, med monosomi 7. Den enda behandlingen som kunde hjälpa var en snabb benmärgstransplantation. I Mars stod det klart att H var en lämplig donator. April och Maj tillbrinagade vi på CAST under Ts första benmärgstransplantation. I juli 2007 dog min mormor. I augusti 2007 började Ts HB att sjunka igen. Jag ensam stred mot min oro. I oktober 2007 dog min pappa, ungefär samtidigt fick vi besked att Ts sjunkande Hb var resultatet av ett återfall. Han hade också utvecklat sekundär AML. Behandling påbörjades. Max fick bältros och kunde inte bo hemma. Jag stod ensam med barnen, ett åtefall med cancerbehandling. I november 2007 fick vi veta att behandlingen hade misslyckats. Cancern hade tagit över fullständigt. Trängt ut all blodbildning. T behövde blod och trombocyter och neutrofila var 0,4. Att i det läget starta ytterligare behandling var kostsamt, plågsamt troligtvis meningslöst och trett troligt självmord. I slutet av november 2007 inleds trots allt högdosbehandling mot AML.





År 2008 Ytterligare högdos, helkroppstrålning och i februari ytterligare en benmärgstransplantation med stackars H som donator, betydligt märgfattigare denna gång. Kräkningar matproblem, behandlingar och tappningar av blod från H för lymfocytpåfyllningar til T är vad jag minns från 2008. Sommaren 2008 tas CVKn som suttit i 1,5 år bort. Vi hyr en stuga i skärgården en vecka i augusti och T får bada.




År 2009 T får börja gå in på dagis i etapper. Vattkoppor och infektioner, som vi undvikit tidigare. Trötthet.Jag börjar jobba igen, allt är förändrat, långa resvägar även för mig. Återanpassning i den mån det är möjligt. Min dotter blir Tv kändis på kanal 5 och jag som avskyr förnedringstv.
http://kanal5.se/web/guest/argasnickaren?p_p_lifecycle=0&p_p_id=K5AV_INSTANCE_wZZ1&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_struts_action=%2Fk5journal%2Fav&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_articleId=3045233&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_groupId=1097&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_version=1.0&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_delta=10&_K5AV_INSTANCE_wZZ1_pageNo=2





Deprimerande att se eftersom hon faktiskt i perioder inte haft något alternativ till sin pappa, då vi varit på sjukhus eller väldigt rädda för infektioner.

Jag vill tacka mina två vänner Trixie och Anna för det här decenniet. Utan er hade jag haft betydligt svårare att ta mig igenom de här åren.

Vi har haft en enorm tur det här decenniet. Vi har fått ha vårt barn kvar. Och åtminstonde som det ser ut i dag så har vi besegrat cancern.


För nästa år och nästa decennie vill jag ändå förhäva mig och ha ett par önskningar för egen del.

Jag önskar att vi får vara friska!

Jag vill bli fri(are) från oron. Jag vill inte att varje liten sak hos barnen ska trigga ett katastroftänk hos mig.

Jag vill att jag och Max kan hitta tillbaks till varann, bortom bekymmer, oro och ändlöst trixande för att bara hålla ihop allt.

Jag vill ta klivet bort från att mitt liv är uthärdligt, till att det kan få vara fyllt med glädje och förväntan inför framtiden ibland också.