Utflykt till Huddinge sjukhus

Det där med att träffa en läkare först i februari blev ju inte riktigt sant. Redan i tisdags var vi tillbaks på Huddinge.

Det var jag som glömt att T skulle tillbaks för att kontrollera ögonen efter något de upptäckte på ettårskontrollen. Nåja, det är tur att sambon håller koll på allt. Jag hade fullständigt förträngt detta. (För att få skämmas litet såg jag det väl som inte så viktigt och därför ganska onödigt)

Det slår mig vad härdad han har blivit inför sjukhussaker. Han fogar sig tyst utan protest i att få svidiga droppar i ögonen, ta blodprov eller vad det nu är.
En timme efter ögondropparna säger han bara lätt frågande: -Mamma hur länge ska jag vara blind egentligen?

Vi talar litet om grå starr, något han kommer att få inom ett par år. Tydligen får alla strålade barn det. Däremot har skadorna minskat väldigt efter det man började med att dela upp strålningen på flera dagar. Veckans besök däremot visar sig handla om ett annat fel som de hittat (astigmatism- ett vanligt ärftligt brytningsfel, som inte har det minsta vare sig med cancern eller benmärgstransplantationerna att göra)

På tillbakavägen stötte vi ihop med Hampus, en liten pojke vi delat en hel del sjukhusvistelser med. Han har varit på CAST tre eller fyra rundor. Har varit helt vätskefylld av kortison, varit på IVA... En riktigt tuff resa. Att se denna lilla kille som haft allt emot sig komma gåendes /springande i korridoren och inse att han mitt i allt, med allt emot sig, inte bara tagit sig igenom, utan också tagit sina första steg och lärt sig gå. Inget kan hindra ett barn från att utvecklas!Det är nästan som att en vuxen skulle anmäla sig till maraton och vinna det mellan sina benmärgstransplantationer..

Jag blev så lycklig och rörd över honom att det är svårt att beskriva. 1-0 till livet 1-0 till kämparglöden!