-"Jag kan inte det där, det går inte. Ingen kan förstå hur jobbigt jag har det, hur stressad jag blir osv".
Personen ifråga är ensamstående med ett barn i mellanstadieåldern, ett nätverk som ändå verkar hjälpa till.
Jag har inga synpunkter på känslan. Har själv varit i den situationen, men..
Just nu gör det mig så förb..ledsen att höra. Om det är definitionen på oöverstigliga problem, vad är det då jag har? Vad är det som jag fått se på diverse sjukhus av sorg,stress och förtvivlan under de här åren? Och jag hör ju ändå till dem som fått resa i åtminstonde ekonomiklass i jämförelse.
Kan man verkligen jämföra lidande? Jag har alltid varit en ivrig förespråkare av svaret, nej, på den frågan. Ändå blir jag ledsen och orkar inte alltid med, kanske är det så enkelt att jag inte orkar påminnas över hur jobbigt allt varit, hur vilsen jag faktiskt är just nu?
Om man mot bättre vetande skulle försöka förklara de här känslorna för någon får man alltid veta:
1. "Du är nog oerhört stark, jag skulle aldrig ha överlevt"!Det är bra frestande att svara -Nää, så du skulle ha lagt dig ned och dött då eller? Lämnat ditt barn inför alla behandlingar, lämnat vilsna syskon, lämnat din partner som också är sliten ned till knäna? Det alternativet finns tyvärr inte på kartan när man väl står där. Och det handlar inte det minsta om styrka.
2. Du måste ha blivit oerhört stark och lärt dig oerhört mycket av det här!
Ja en sak har jag lärt mig, fått ingnuggat faktiskt. Att ingenting är självklart, den här världen går inte att lita på. Ingen tar emot dig om du faller. De människor du trodde kunde lösa dina problem är ofta lika, om inte mer hjälplösa än du själv. Det finns ingen du kan hålla i handen.
När det gäller ordspråket; "Det som inte dödar - det härdar" så måste det ha varit skrivet av Luthers absintpåverkade medhjälpare. Man blir inte härdad, starkare, utan tvärtom på sätt och vis mycket, mycket känsligare. Vardagens bekymmer, bleknar inte bort brevid krisen, de läggs ovanpå..
Bild. fotoakuten.se
Jag är ödmjuk inför ditt klara sätt att se på livet. Du har verkligen mer insikt än många.
SvaraRaderaKramar
Du är så himla bra, Anna! Önskar vi bodde nära! Sen tycker jag att du borde skriva en bok med alla dina klokheter.
SvaraRaderaKram.
Jag förstår verkligen att det är en av de värsta resorna du varit med om med din familj.
SvaraRaderaMen glöm inte att människor som inte gjort denna resa inte kan förstå helt vad det innebär. För den du beskrev överst i ditt inlägg är det antagligen väldigt jobbigt. Bara för att man inte haft det värst behöver det inte vara mindre jobbigt. Från hennes erfarenheter och upplevelser är det jobbigt, annars hade hon aldrig sagt så.
Om man inte får ge utlopp för sina jobbiga känslor bara för att man haft det bättre är det fel, därimot kanske man får tänka på vem man säger vad till, och att klaga över mycket att göra kanske är fel till en mamma med ett cancersjukt barn (vet inte om T är friskförklarad, men det hoppas jag såklart han blir!)
Det jag ville säga var att alla har rätt att må dåligt av olika orsaker. Det kändes lite som att man inte fick det om man inte vart med om något hemskt i ditt inlägg!
Alla har olika refferenser!
Du beskriver det så himla bra. Precis så där känner jag det också och jag blev så berörd av att läsa dina ord. Jag har ett barnbarn med en hjärntumör och en make som är cancersjuk sen ett par år tillbaka. Livet är så oerhört hårt och orättvist. Jag läser om din smärta och jag önskar jag kunde skänka dig som medmänniska en stunds lättnad. En styrkekram skickar jag i alla fall genon cyberrymden.
SvaraRaderaJag förstår hur du menar. Jag har många gånger känt likadant. Samtidigt är det så att om bekanta inte vågar prata om sina "triviala" (obs att satt inom citationstecken, vill inte verka nedvärderande) problem blir man så utanför. Eller rättare sagt ännu mer utanför. Det är inte så många som delar vår vardag eller kan förstå den. Jag har ju förlorat mitt barn och det medför ofta att om någon börjar berätta om något problem tystnar denne efter ett tag eller säger "ja, det går ju inte att jämföra med vad du gått igenom". Det gör det ju kanske inte men det blir kluvet för mig. Jag blir utanför och ännu mer ensam, satt på en egen planet. Samtidigt kanske vännens problem känns som ett hån, ett problem jag skulle ge allt för att få ha.
SvaraRaderaJa, ja "livet är ingenting för amatörer". (A Strindberg)
Många kramar Lotta
Cina och Anna, ni blåser upp mitt ego ;D
SvaraRaderaTove, Självklart har man rätt att må dåligt av vilka skäl som helst och också att prata om det. Det är inte min mening att förminska någons lidande. I så fall skulle inte jag heller kunna lida, för det finns många som har det mycket mycket värre. Men samtidigt är det så här jag känner. Just nu gör det mig ledsen, inte att höra om andras problem, utan när andra presenterar problem som oöverstigliga, problem jag just nu utan en sekunds tvekan skulle byta till mig.
(Friskförklarad blir han aldrig. Just nu är han i remission(cancerfri) sedan 1,5 år. Om han fortsätter med det i fem år, blir han en långtidsöverlevare, då närmar sig återfallsrisken den risk som det är att nyinsjukna)
Majsan,Det är så skönt när någon känner igen de känslor man går och vrider på i sin ensamet. Du har verkligen hamnat i "stormens öga" Så mycket oro! Både för din man, för ditt barnbarn och också för ditt barn. Min mamma beskriver situationen som "cancermormor" som en dubbel oro. Oron för T och oron för mig, hennes barn. Att dessutom samtidigt ha oron för sin livspartner. Det låter nästan omänskligt!
Lotta, har tänkt det ofta, att du alltid träffar precis rätt!
Sen T blev sjuk har två kollegor på min jobbavdelning kommit och berättat att de är "vi som mist mammor"
De säger ungefär det som du säger. Det är inget de talar om, bara för att reaktionerna ofta blir så märkliga. De blir just "satta på en annan planet"
Får lov att ge Strindberg en poäng där!
Kram till er alla Anna