Internetshoppa

Det börjar bli desperat nödvändigt att köpa vinterskor till barnen. Jag brukar alltid köpa över internet och så blir det fel storlek och jag blir tvungen att byta 18 gånger. Nu slog det mig att vi ju inte har ett infektionskänsligt barn längre, vi kan prova skorna i butiken.

Max upplever alla klädinköp som allvarligt menad tortyr, dessutom var han ute igår och rullade in någongång på morgonkulan. Han var måttligt road av utflyktsförslaget, men insåg att det är kallt och H har bara gymnastikskor.

Utan att avslöja det för Max hade jag en dold agenda att vi skulle, köpa vinterkängor till H, passa på att köpa skridskor och hjälm till T när vi ändå var på en sportaffär, passa på att köpa ett par vattenavvisande gymnastikkängor i rätt storlek till T på rea, samt hyra ett par videofilmer till barnen, ta en fika och ha det mysigt.

Hur som helst är det väldgt serviceminded personal i butiken som mäter barnens fötter och informerar att de ska ha tre storlekar mindre än vad de haft de senaste två åren, vilket inte H kan acceptera. H springer iväg, har sönder butikens löpband. Rusar in till en dam som provar underställ i provrummen, springer uppför rulltrappan i strumplästen och fastnar med strumporna i slutet av rulltrappan. Vi hinner slita loss honom innan rulltrappan tuggat upp något mer än strumporna.

Det blev ingen fika, inte ens ett par vinterkängor till H.

Däremot har jag beställt ett par tre nummer för stora på internet.
Det där att lämna hemmet med familjen är klart överskattat.

Senaste blodchimerismen

Vi har börjat ta en ny chimerism var tredje månad. Det gör mig bekymrad, varför vill man plötsligen kolla detta så ofta? Max hävdar att det beror på vilken av överläkarna som har ansvaret. En poäng har han i det, men det är ändå litet svajigt.

De har också börjat ta äver chimerismen via stick i fingret, något jag tidigare trott var omöjligt?

I alla fall så var resultatet som det varit de senaste gångerna. CD 3 (T-celler) och 19 (B-celler) kan inte vara bättre. T ej påvisad. CD 33 (myeloiska som är vår stötesten) är inte bedömbar, dvs de får för litet av den typen av celler. Det är också svajigt eftersom Ts sjukdom en gång började med en minskad produktion av de här cellerna.

Jag är så trött på att aldrig få det där svaret att "Allt är entydigt bra" Har insett att det svaret inte finns då det gäller cancer. Ändå är det ett sånt svar jag hoppas på varje gång.

Chimerism = ett prov som mäter hur mycket celler det finns från donatorn respektive mottagaren. Så litet egna celler som möjligt är bra.

Krypens återkomst?

Fredagkväll. T kommer och lutar sitt huvud mjukt mot mitt. Plötsligt rycker han till och ryggar skräckslaget tillbaks. Han tittar på mig med stora runda ögon som att det är första gången vi träffats och säger.

-"Ehm, jäklans jag glömde har du löss eller"?

-"Nej, jag har inte löss".

Han suckar djupt, tittar fortfarande på mig som det är första gången vi ses.

-"Puh, jag har inte heller löss".

Förtroligheten är bruten och lämnar mig funderande.

Löss är på modet där vi bor. Utanför i stort sett varje fritids och dagisdörr sitter lapparna.

Jag har inget minne av att det var något problem när jag var liten för si sådär 30 år sedan. Inte heller när dottern var liten för tio år sedan. Nu har lössen fullständigt exploderat. Eller kanske fanns lössen tidigare också, vi är bara mer öppna med det?

Om dumma handlingar

Förra fredagen på väg till jobbet lyckades jag för ovanlighetens skull få tag både i pendeltåget, en sittplats och en Metro. Någonstans i tidningen med liten, liten text fanns det en annons. "Vill du vara med i Tvs nya renoveringsprogram?" "Har du drabbats av någonting och därefter gått in i renoveringsväggen?"

I ett anfall av mani när jag ändå skickade in en jobbansökan till ett jobb jag inte var kvalificerad för så sökte jag till detta. Vi har drabbats av någonting och renoveringsväggen kan man lungt säga att vi träffat på. För mig var det en kul grej, men efter bara två dagar hörde de av sig.
De kom hit hem och filmade och intervjuvade, vilket var en kaosupplevesle av sällan skådat slag. Max var Max och H var i limningen, stampade mig på fötterna, slogs och spottade på Tv teamet.

Det här kändes tveksamt av flera skäl. Jag visste plötsligen inte om jag skulle kunna stå för ett budskap att vårt barn hade cancer, men nu fick vi ett fint kök så nu är allt bra igen och vi är Så lyckliga! Det kändes som ett hån mot alla andra som lever i detta helvete.
Samtidigt skulle jag sitta och säga i Tv vad jag är mest rädd för här i världen och det kändes inte heller rätt att T skulle få förmedlat via TV.

Nu var vi inga Tv personligheter som man kunde tycka synd om. De hade nog väntat sig att T skulle vara åtminstonde sängliggande och utan hår. Inte att han skulle flänga runt med sin illbatting till bror som vilket barn som helst. De hade nog inte väntat sig Max som envist ville få dem att fixa en utbyggnad av huset. Kanske hade de kunnat vinkla det att det var svårt för mig med ett sjukt barn, ett oregeligt och en man envis som få. Min teori är att jag är för fet för det. Av någon anledning tycker man att en fet människa, oavsett vilka bekymmer den har, är lat och kan lösa allt genom att banta. Det är min hypotes i alla fall. Dessutom hörde jag av mig med villkor om hur de fick framställa Ts sjukdom. Så Tv hoppade av.

Jag är nöjd med det. Skulle kunna framställa mig själv hursomhelst i Tv, men att sälja ut barnen är mer tveksamt. Fast den som är ledsen är H. Han har spridit i hela skolan att de skulle få se när han busade i Tv.

Jag vet hur det käns. (I Hs ålder förklarade jag för klassen att min pappa var same och att han skulle komma till skolan i sin samedräkt och lära alla att kasta lasso. Problemet var att min pappa inte var det minsta same. Han var uppvuxen på Kungsholmen i Stockholm och visste ingenting om lasson) Det är bittert, men kanske kan jag hjälpa H att förklara för klassen ifall det blir något som förföljer honom?

Nåja, så det var min dumhet, nu ligger jag lågt en stund igen.

Vill vi göra det här igen?

Har haft feber och varit hemma från jobbet ett par dagar igen. Man lär sig en hel del underliga fakta av att titta på URs vetenkapsprogram på dagtid.

Enligt somliga matematiker är universum ändligt och format som en "donut" i minst fyra dimensioner.
Det skulle betyda att åt vilket håll man än reste, skulle man efter tillräckligt lång tid komma tillbaks till exakt samma ställe.

En del astronomer har hittat en stjärna någonstans som de faktiskt tror är vår egen sol som ung.
Det skulle väl i såfall betyda att allt sker samtidigt i olika dimensioner? Eller att tiden bara är en dimension precis som upp eller ned?
Att man teoretiskt kan resa i tiden och få träffa sig själv?

Samtidigt skulle det väl betyda att efter tillräckligt lång tid så kommer allt att upprepa sig?
Nu är jag ju inte världens optimist, men jag skulle inte vilja göra om mitt liv hitintills, det räcker gott och blir över med en gång.
Inte ens om vissa saker går att påverka, vill jag göra om mitt eget liv. Skulle hellre testa någon annans.
Så kan jag inte låta bli att fundera på vad som i såfall finns utanför den här munken?
Måste nog komma iväg till jobbet i morgon så jag inte flummar ihop totalt.

Snälla lilla krumelur

T vet att vi ska in på en jobbig utredning för att kontrollera skador på hypofysen efter all tung behandling. Han vet att det är mycket för att han inte vuxit på flera år och är väldigt liten. Han vet att han kanske måste ta sprutor varje dag. Något han i dagsläget självklart fasar för.

Igår kom ett nytt inlägg i den debatten.

-"Mamma, jag vill faktiskt inte växa!"

-"Varför inte?"

-"Jo, för om jag växer kommer jag inte kunna gömma mig i små skåp och lådor längre."

Jag måste medge att just den infallsvinkeln inte funnits med i de funderingar jag haft inför den här utredningen!


En liten sexåring på tå. Kanske kan han jobba som modell för de där badpoolerna på Rusta i framtiden?

Bara en liten länk

Om en "ny" cancerbehandling om jag tyckte var intressant.

Jag gillar Illustrerad vetenskap, kanske bör man ta det de skriver med en liten nypa salt. (hittade inte heller några referenser att läsa vidare på).

Harvards egen artikel finns däremot här